Klimatmöte med mörka moln vid horisonten

Förra årets globala klimattoppmöte COP26 hölls i Glasgow, Skottland. Det var ett av de större mötena, där det på schemat bland annat stod en femårskontroll över hur överenskommelserna från Parisavtalet följdes.
Sådana kontroller är nu avsedda att ske årligen – men om du känner att du hörde betydligt mer om förra årets klimatmöte i Glasgow än du har gjort om årets, som under söndagen inleddes i Sharm el-Sheikh i Egypten, är det förmodligen sant. 
Om de pågående klimatförändringarna under en tid i slutet av det förra året tycktes vara den globala politiska fråga som låg allra högst på agendan – den plats som den, med tanke på hur allvarliga de risker vi står inför är, förtjänar att ligga på – är så inte fallet idag.
Den hänger nämligen nära samman med energifrågan, som på grund av det ryska angreppet på Ukraina i februari och de därpå följande sanktionerna och exportstoppen har hamnat i ett annat och akut krisläge. 
Enkelt uttryckt: Frågan på allas läppar har under de senaste månaderna inte varit hur vi under de kommande åren ska kunna skifta bort från vårt beroende av fossila drivmedel, utan hur vi ska hålla lägenheterna varma, fabrikerna igång och de globala transportkedjorna rullande utan att den europeiska ekonomin drabbas av en härdsmälta.
Det märktes i den svenska valrörelsen, där kärnkraften åtminstone som argument trumfade vindkraften, och det märks på de europeiska ländernas politiska prioriteringar; de har handlat om att hålla sig väl med världens återstående naturgasproducenter och om att säkra tillgången på nödvändiga råvaror. 
Detta sätter fingret på en annan orsak till att klimatmötet i Egypten har fått mindre uppmärksamhet än det i Glasgow – det är helt enkelt färre journalister, aktivister och politiker från vår del av världen där.
För vissa – som Greta Thunberg – handlar det om en protest mot att mötet kommer att fungera som ”greenwashing,” för andra helt enkelt om tillgänglighet eller säkerhetsskäl.
Egypten är en totalitär stat, som sedan 2013 styrs av en liten klick inom militäreliten – och att hålla ett möte om klimatarbetets framtid är faktiskt kontroversiellt på samma sätt som ett fotbolls-VM i Qatar kommer att vara det.
Ändå är det just detta som är definitionen av en kris som är global, och som kommer att kräva gemensamma globala arbetsinsatser för att vi ska komma tillrätta med den. 
I västvärlden utgår vi ofta från att demokrati, personlig frihet och mänskliga rättigheter är en sorts norm och baslinje som alla har att utgå ifrån för att delta i det globala samtalet, men faktum är att så inte är fallet i stora delar av världen.
Några av världens värsta utsläppsländer är diktaturer – men det gäller också många av de länder som riskerar att drabbas först, värst och allra hårdast av de pågående klimatförändringarna.
Man kan vara enig med dem om precis hur lite som helst och ändå vara överens om att den globala uppvärmningen är ett problem, och att vi enbart kan göra någonting åt dem om vi arbetar tillsammans.
Därför måste vi komma förbi det tänkande som enbart placerar klimatet högst på agendan när det inte finns någon annan kris att ta hand om eller andra politiska meningsskiljaktigheter som kommer i vägen.
Sådana kommer det alltid att finnas – men klimatfrågan handlar inte om hur vi kommer att klara den här vintern eller nästa. Den handlar om hur vi ska klara alla de vintrar och somrar som kommer efter dem.
Dem kommer vi inte att klara, om vi inte dessförinnan lär oss att prioritera rätt och börjar arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål.