Den vecka som har gått har varit både turbulent och intressant. Den har också på många sätt varit klargörande. Det har exempelvis visat sig att Fredrik Reinfeldts princip om att största block ska få regera, och som han konsekvent tillämpade på valnatten när han avgick som statsminister, bars endast av honom. Hade han inte så rakryggat försvarat denna princip hade han ju kunnat regera vidare och hoppas på att Sverigedemokraterna aktivt skulle stödja honom. Men det fanns inte i hans värld. Men uppenbarligen finns det i Anna Kinberg Batras väg. Enligt uppgifter i nationell press hade ett flertal borgerliga riksdagsledamöter bekräftat att alliansen förberedde ett snabbt maktövertagande om Stefan Löfven enbart lämnat in sin avskedsansökan till talmannen. De räknade uppenbarligen inte med att Stefan Löfven skulle välja extravalsspåret.
Men det i särklass mest tydliga beskedet, och mest klargörande beskedet, under veckan stod Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson för. Nu kan inte någon ha missat att Sverigedemokraterna verkligen är ett enfrågeparti. Detta bevisades när Karlsson berättade om det principiella beslut som SD:s riksdagsgrupp fattat om att man kommer att fälla varje regeringsbudget som bygger på den inriktning för invandringspolitiken som nu råder.
Beskedet innebär att Sverigedemokraterna de facto kommer att bortse från budgetförslagens innehåll förutom vad gäller invandringspolitiken. Detta om något måste beskrivas som enfrågepolitik. Den regering som inte dansar efter Sverigedemokraternas pipa kommer att falla så länge de övriga partierna inte kan göra upp över blockgränsen.
Det står också tydligt att Sverigedemokraterna i grunden inte bryr sig om hur de svagaste i vårt land har det. För Sverigedemokraterna hägrar bara slutmålet. På vägen dit får kampen för ett mångfaldsfritt Sverige kosta vad det vill för fattigpensionärer, för ensamstående mammor som vänder på varje krona, för de arbetslösa och för de sjukskrivna. De får betala det pris som Sverigedemokraternas kamp kräver. Det kommer att svida för dessa grupper.
Men man kan inte klandra Sverigedemokraterna för att de försöker utnyttja sin vågmästarposition till max. Gjorde de inte det så vore de ytterst klantiga. De ska försöka få maximalt genomslag för sin politik. Det tillhör det demokratiska systemets spelregler.
Att Sverigedemokraterna kan ta hela det svenska partisystemet till gisslan beror endast på att de övriga partierna misslyckas med att samarbeta. Om de sju partier som står för en annan syn på vårt samhälle tog sig samman och samarbetade över blockgränsen så skulle SD inte längre utgöra någon maktfaktor. Det är inte Sverigedemokraterna som tagit makten. Det är de övriga som låtit dem ta makten.
Även om veckan varit fylld av klargörande besked så är det några besked som saknas. För det första så måste allianspartierna svara på frågan hur de tycker att Sverige ska styras i ett läge när det inte går för de traditionella blocken att samla en majoritet i riksdagen. Ska SD då ges en vågmästarposition eller är allianspartierna öppna för ett blocköverskridande samarbete? Det andra klargörandet som alliansen måste komma med är hur de kommer att förhålla sig till SD om dagens situation kvarstår efter valet. Är man beredd att med stöd av SD fälla rödgröna regeringar på samma sätt som i onsdags? Socialdemokraterna och Miljöpartiet lämnade ett tydligt besked i denna fråga. Man accepterar inte den maktpositionen för SD och därför utlyste man nyval eftersom det saknas regeringsdugliga alternativ i svensk politik just nu eftersom SD kommer fälla alla regeringar som inte går SD till mötes i invandringsfrågan.