Jag har alltid haft stor skräck för smuts och bakterier. Jag tyckte att de andra barnen på förskolan var äckliga när snoret stod som två sträck ner från näsan över läpparna. På högstadiet kunde jag inte ta i dörrhandtag utan att tvätta händerna efteråt. När jag gick gymnasiet hade jag alltid handsprit i handväskan.
I grunden handlar det delvis om att jag inte tycker om smuts i allmänhet. I förlängningen handlar det också om att jag hatar att vara sjuk. När jag är förkyld tycker jag inte synd om mig själv, jag känner ilska. Ilska mot personen som antagligen smittat mig genom att själv ha varit på jobbet eller affären trots att hen känt sig krasslig. De dagar av livet man är sjuk är dagar man inte får tillbaka, och som hade kunnat fyllas med mer meningsfulla saker, och jag känner mig alltid bestulen på den tiden.
Jag förstår såklart att möjligheten att stanna hemma från jobbet ökar avsevärt om man har fast anställning, och ännu mer om man kan jobba hemifrån. Vilket bara är ännu ett argument till varför trygg och stark arbetsrätt borde vara en av de högst prioriterade bland politiska frågor.
Men i allmänhet har vi i Sverige alldeles för hög tröskel till att se på oss själva som sjuka. ”Hur är läget?” händer det ju att man frågar en kollega eller kompis. Om svaret är ”Det är bra, lite förkyld med annars så!” kan du räkna med att jag backar fem meter och att du är på min hat-lista i minst en vecka.
Innan coronan kom har jag blivit hånad och kallad hypokondriker. Nu har alla blivit som mig. Vilket ju är helt logiskt. Det här viruset har ju faktiskt lett till höga dödstal, och om någon säger att hen är ”lite förkyld” har fler ögonbryn än mina höjts.
Återigen med respekt för alla de som inte har trygga anställningar och därför svårt att tacka nej till jobb om de är sjuka, och med största respekt för alla de som mist nära och kära till det här viruset, så har 2020 sjukdomsmässigt varit ett bra år hittills för mig. Jag har, ta i trä, inte varit sjuk en enda dag det här året. Jag har varit på jobbet, jag har gått på stan, jag har handlat i affären, och jag har ändå klarat mig ifrån de där typiska snuvorna, förkylningar och vinterkräksjuka.
Även om det ekonomiska läget på nettonivå förstås drabbats hårt, måste ju åtminstone bristen på de ”vanliga” sjukdomarna vara silverkanten för både anställda och arbetsgivare. Friska människor jobbar ju bättre än de som ”är lite förkylda”, och hela poängen med att stanna hemma från jobbet i år har ju varit för att undvika att smitta ännu fler. Det är inte en galen tankevurpa att fler skulle vara friska om de som är sjuka stannade hemma.
Därför hoppas jag att vissa saker vi vant oss vid i och med corona blir standard även efter krisen. Det är klart att vi alla längtar efter en tillvaro då vi kan festa, umgås, träffa våra äldre och så vidare, utan att oroa oss. Men en sådan sak som att hålla avstånd i kön på Konsum eller låta bli att sitta snuvig på kontoret vore ju toppen om vi kunde fortsätta med. Butiker borde exempelvis alltid ha framme rena slevar vid lösviktsgodiset.
Kalla mig överkänslig, hypokondriker, eller vad du än vill. Men när corona-tiden är förbi tror jag att de allra flesta kommer tänka mer som mig. För även om en vanlig förkylning inte dödar så är det väl ändå ingen som tycker att det är särskilt kul att vara sjuk? Framför allt så har ju det här året visat att med väldigt små förändringar kan vi hålla sjuktalen nere om vi bara är mer noggranna än förr.