Det har kanske med ålder att göra, jag vet inte riktigt. Med åren har jag kommit att fundera mer på hur det som drabbat mina förfäder ärvts ned i beteenden som lever kvar än idag, hur det format kommande generationer. Hur det långt efter att den faktiska händelsen klingat ut och tystnat sedan länge påverkar mig, som en osynlig länk mellan generationen innan mig och den som ska komma efter.
Det skrivs mycket om krigets fasor, den förödelse som uppstår där kriget drar fram. Döda människor, infrastruktur för oräkneliga summor, byggnationer och historiska monument.
Inte lika mycket om det som inte går att mäta. Jag såg ett nyhetsinslag där en soldat intervjuades i början av kriget och alldeles nyligt. Från att inte vilja svara på frågan om han dödat för att han mådde för dåligt talade han nu om känslor av tillfredställelse, stolthet och hämnd.
Jag kan inte annat än fundera över de människor som med förakt pratar om ”fredsskadade”. För är det något som blir uppenbart är det hur ovärdigt och omänskligt krig är, och att det inte bara handlar om oss som lever just nu. Jag är säker på att den här unge mannen hellre velat vara fredsskadad än krigsskadad.
När det här kriget tar slut är det inte bara frågan om att återuppbygga ett land. Det är en nation som förlorat generationer, även de barn som föds när fred uppnås kommer att färgas av det som händer nu, för lång tid framöver. Vi behöver bara titta på våra grannländer för att se hur det skiljer sig mellan att ha levt i fred eller haft erfarenhet av krig och ockupation. Vi kan se det på reaktioner på nyheter om krig i Europa, men också kulturellt, vad som avspeglas i konst, i filmproduktion. Det är som att det blir tredje generationens uppgift att göra upp med det som hänt, för generationerna innan är det för svårt, för nära.
Det gör mig ont att se hur krig också ändrar vår moral, vår syn på just krig. Självklart gör rädsla att vi vill försvara oss, upprusta och utrusta oss för att kunna klara av yttre hot. 1400 tals citatet ”lag sitter i spjutsände” känns plötsligt dagsaktuellt. Men när det kommer till att leva ett liv i frihet får vi får inte glömma att det absolut främsta handlar om att hålla fred och att det är andra ”vapen” som upprätthåller och skapar den.
Jag läste under sommaren Jan Eliassons bok, Ord och handling- ett liv i diplomatins tjänst, utöver en berättelse om hur en arbetargrabb från Sverige fått avgörande betydelse för utvecklingen i en rad olika kriser påminner den om betydelsen av de mellanmänskliga kontakterna när det kommer till att lösa ut kriser, att skapa eller behålla fred. Inte fler vapen.
Därför blir jag glad, när jag läser om tanterna i Kiruna som demonstrerar mot kärnvapen under Eu ordförandeskapet. Det kanske är någon som tycker att det är fel att lyfta personer som säger att ”de har tid att sitta i fängelse-för de är pensionärer”. Men för att citera en känd fredsaktivist: ”För freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den.”
Tage Danielssons Råd till ett nyfött barn gäller ännu. Kriget kräver solidaritet av oss, att vi hjälps åt, att skydda, att lindra, men det kommer också att kräva av oss att göra det som kanske är än svårare. Att komma till samtal om fred. Tack Edla, Gun-Britt och Maj för att ni står upp för fred och mot kärnvapen.