Jag minns faktiskt inte hur eller när det började, men jag kom i puberteten tidigt. Var större och rundare än mina vänner, medvetenheten om att jag var tjock och att det var något dåligt har hängt med mig så länge jag kan minnas. Min kroppsmedvetenhet, och att den inte dög har förstärkts genom hela livet. I allt från läkarbesök till den tidens tjejtidningars råd om hur vi skulle få pojkvän genom att prioritera vårt utseende, dricka massor med vatten innan varje måltid och mäta och väga för att hålla koll. Det ledde för mig till ett ständigt pendlande i vikt, och oändligt mycket tid till att räkna kalorier och dölja att jag kräktes. Allt i jakten för att bli smal, hälsosam och lycklig.
Nu när jag är 45 är livet annorlunda. Det beror främst på två saker: en annan syn på hälsa och utseende, men också att den fysiska smärtan i min kropp som jag bär varje dag påminner mig om en viktig sak. Min kropp är ett verktyg som ska hjälpa mig – inte något för andra att döma. Jag sörjer att jag i så många år, när min kropp egentligen var som bäst, straffade den med så många metoder för att passa in i en norm kring utseende och hälsa som är minst sagt smal.
Det finns ohälsoproblem kopplat till övervikt, den kunskapen har de flesta. Ändå fokuseras samhällsinsatser främst på att informera, mäta och väga – från väldigt tidig ålder. Trots att hälsa faktiskt är mycket mer än siffrorna på vågen. Min vetskap om min ohälsosamma och fula kropp gjorde att jag valde bort sådant som jag älskade, och som skulle varit utmärkt för min hälsa. Jag kunde såklart inte bada och simma längre. Min kompis Anna dansade jazzdans, jag följde ofta med och tittade, drömde om att vara med men visste att min stora tjocka kropp skulle se hemsk ut framför de där speglarna. Då var jag 10.
Jag har fått bekanta mig med hur samhället ser på och behandlar den som är tjock. Diskrimineringen är fastställd i siffror, krokad och lat är två ord som många gånger fastställs även i populärkultur. Man kan tex kolla in Stina Wollters kommentarsfält på Instagram för att se hur människor tycker att de har rätt att behandla den som vågar visa sin kropp som inte följer normen om att dölja. Det krävs mycket mod att vara överviktig och gå till stranden eller gymmet. Mer än de flesta faktiskt har. Men hur ska vi göra då? Övervikt är ju ett folkhälsoproblem. Är det verkligen det? Eller är övervikt ett symtom på ett ohälsosamt samhälle som fokuserar på fel saker.
Jag tror att svaret ligger i vår syn på kroppen, och det är inte lätt att förflytta, det finns en hel industri som profiterar på att vi aldrig är nöjda med oss själva. Ouppnåeliga ideal, som inte nås ens med god kost och motion. Min revolt började då jag fick barn. Jag skrev en motion om att varnings märka retuscherad reklam, jag kastade ut tv:n, slutade köpa livsstilsmagasin som ömsom tipsade om baka och banta. Idag vill jag sträva efter balans – inte räkna kalorier. Det är kortsiktiga lösningar. Istället för att väga och mäta barn i skolan borde vi fokusera på att lära barn balans och att lyssna på sina kroppar. Ingen 10-åring borde sluta göra det som gör dem lyckliga för att samhället har skambelagt dem.
Nu mer går till stranden i bikini, räknar inte kalorierna i picknickkorgen längre. Jag räds inte andras dömande blickar längre – livet är för kort för att sluta ut allt roligt för att andra är okunniga och fördomsfulla.