Julen är slut – men de stora frågorna finns kvar

Nu är julen överstånden för i år. Borden är avdukade, och om det fanns några klappar under granen är de inte längre kvar. I stället fylls återvinningsstationer runt hela landet av omslagspapper, kartong och frostande flaskor av glas just nu.
Jag vet inte hur ni firade jul. Kanske doppade ni i grytan, kanske tävlade ni om att hitta mandeln i gröten, eller kanske läste ni Lukasevangeliet och gick till kyrkan för en julnattsmässa. 
Det sistnämnda gjorde i alla fall jag, fast jag varken är döpt eller konfirmerad och länge har sagt att jag är medlem i kyrkan för kulturminnesvårdens och det humanitära arbetets skull.
Det var jag nu inte ensam om. Kyrkans ställning må ha försvagats i samhället, men den är fortfarande starkt förknippad med nästan alla våra högtider – och på senare år har det blivit uppenbart att det finns ett nyväckt intresse för kristendomens budskap även i offentligheten.
Så skrev radioprofilen Eric Schüldt strax före jul en text i Expressen, där han kopplade samman det svenska 50-talets resonemang om vad det innebär att vara en medborgare med tanken på att varje människa har en själ, och att en hel del av det som är betydelsefullt för oss faktiskt inte går att mäta. 
Man ska vara noggrann med att inte blanda ihop det som pågår på kultursidorna med det som sker i verkligheten – men jag tror att detta nyvaknade intresse för kristendomen faktiskt också säger någonting. 
Om inte uttrycker det ett behov av att se och beskriva livet som någonting mer än, och kanske något annat, än det vi vanligtvis talar om och förhåller oss till. 
Vi är när allt kommer omkring någonting mer än vandrande personnummer med mobila bank-id:n och därtill kopplade bankkonton – och hela frågan om människors värde kan inte reduceras ens till paragraferna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Vi är också personer som gör vårt bästa för att finna oss tillrätta i tillvaron, och svara på de frågor den ställer till oss så gott vi förmår. 
Kanske stämmer det fortfarande som Herakleitos, en av de tidigaste grekiska filosoferna, sade, att vi är dömda att vara leva med ologiska medvetanden i en värld som är logisk och rationell.
Dessa frågor är det inte politikens roll att svara på. Det är tur att vi inte söker dem där – om det kan var och en övertyga sig genom att titta på ett par minuter av en partiledardebatt, och sådana existentiella paketlösningar riskerar ofta att leva fel.
Men det är frågor som även politiken kommer att bli tvungen att förhålla sig till – om det vittnar inte minst kristendomens återkomst på kultursidorna och i offentligheten.
Det gäller kanske i synnerhet för dem som kallar sig för socialister, och det är kanske särskilt sant just idag: Dels eftersom grundläggande humanistiska värderingar som vi har lärt oss att ta för givet, idag ifrågasätts på ett sätt som för oss är helt nytt.
Men också eftersom vi kommer att behöva rusta oss med argument som inte bara svarar på varför våra ekonomiska kalkyler är bättre och mer trovärdiga än motståndarsidans – utan också att de syftar till att göra någonting helt annat.
Om vi fortsätter att gå med på att det enda som skiljer de två sidorna åt i politiken är en fråga om ekonomisk effektivitet, går vi också med på att människan ur politikens synvinkel enbart är ett ekonomiskt subjekt.
Det vore dubbelt dumt – dels för att hon inte är det, men också för att en politik som gör det alltid kommer att gå förlorad i pragmatismen, och aldrig någonsin kommer att kunna svara på vad det är som egentligen gör den meningsfull.