Det har varit en spännande vecka i politiken. I torsdags var det val i Storbritannien. Skälet till att det blev val såhär mitt i mandatperioden var för att Boris Johnson inte lyckats få med sig parlamentet i sitt förhandlade Brexit-avtal och utlyste därför nyval.

Boris Johnsons parti, det konservativa Tories, kan vara nöjda med det beslutet. De fick 66 nya platser i parlamentet, medan det socialdemokratiska partiet, Labour, tappade 42 platser. Detta stärker givetvis Johnson i hans Brexit-förhandlingar och hans Trump-aktiga ego.

Det intressanta med det brittiska valsystemet är att det är, med risk för att inte låta som en expert direkt, annorlunda mot Sveriges på det vis att partier vinner valkretsar. I Sverige vi ju så att partierna får de procent av rösterna de får, och mandat fördelas i riksdagen efter det.

I Storbritannien kan alltså teoretiskt sett Labour få 30 % i en valkrets, men Tories ändå få mer, och då tar Tories alla den valkretsens mandat i parlamentet. Hade vi i Sverige haft det systemet hade Socialdemokraterna haft egen majoritet i riksdagen, eftersom Socialdemokraterna hade vunnit flest valkretsar. I Storbritannien har samma sak skett fast tvärtom, och det är de konservativa som kan glädjas.

Som Socialdemokrat hade man ju jublat om vi hade det brittiska valsystemet här i Sverige, men i realiteten betyder ju detta att väldigt många röster egentligen är helt värdelösa och förblir icke-representerade. Och så hade jag aldrig velat ha det i Sverige, eftersom jag framför allt är demokrat.

Även om Labour gjorde något av sitt sämsta val sedan åttiotalet så ska de ha en eloge för den starka kampanj de genomfört. Som svensk har jag ju mest följt det hela via sociala medier, men Labour har bland annat lyckats göra många bra kampanjfilmer, både roliga och seriösa.

I en video står en politiker framför en grupp arga medborgare, som säger till honom att de ser brister i både skola och sjukvård, och den svettige politikern (man kan gissa att han ska föreställa en konservativ företrädare) försöker få gruppen att titta mot invandraren som sitter långt bak i rummet så att han kan smyga till en multimiljonär en portfölj med pengar (portföljen ska föreställa skattesänkningar). Klockren kommunikation.

Även om valets utgång inte blev vad europeiska socialdemokrater hoppats på så får man ändå lov att känna framtidsanda. Världens mest galna ledare, Trump och Johnson med flera, har börjat möta allt mer motstånd. Förr stod världens socialdemokrater nästan lite handfallna och kanske med något av ett sårat ego. Först nu ger socialdemokratin bevis på att ha en vilja, åtminstone i Storbritannien.

Valet kom dock att handla om Brexit, fastän Labour ville göra det till ett val om inrikespolitiken. På det viset kanske cirkusen som varit Brexit, som ju pågått sedan Storbritannien hade en folkomröstning om huruvida de borde lämna EU eller inte sommaren 2016, äntligen börjar gå mot sitt slut. Även om jag personligen inte tycker att det var ett vist val att lämna, är det ändå dags att Storbritannien och resten av kontinenten slutar leva i limbo.

Jag är övertygad om att lämna EU var en dum idé från början. Både för handeln, den fria rörligheten, men också för demokratin och freden. EU bildades trots allt som ett fredsbevarande projekt för att vår kontinent alldeles för länge legat i krig. Storbritannien valde att säga “ensam är stark”, och vi får väl se om de själva tycker det när de befunnit sig utanför den europeiska gemenskapen ett tag.