Johan Pehrson (L) pratar bredvid mun

Under de senaste åren har vi ägnat en hel del tid åt politiska namngivningsfrågor. Vad skulle man egentligen kalla de två nya sidor som har uppstått i politiken, nu när Alliansen har splittrats för gott och de traditionella vänster- och högerblocken har brutits upp?
Frågade man Ulf Kristersson (M) hette det gärna ”min sida av politiken”, medan andra föredrog högeroppositionen eller det högerkonservativa blocket. 
Men om det fanns en sak som absolut inte gick att säga, och som varje gång fick topplocket att gå på såväl sverigedemokrater som kristdemokrater och liberaler, så var det beskrivningen ”det blåbruna blocket.”
Det är förståeligt att ingen av dem önskade påminnas om Sverigedemokraternas ytterst näraliggande nynazistiska historia, eller att det bland partiets grundare fanns en frivillig till den militära grenen av Hitlerregimens kamporganisation SS.
Det är dock inte desto mindre sant – och det vet de själva om. Det stod om inte annat klart när Johan Pehrson under ett möte med partikamrater i Sandviken yttrade följande: ”Jag vet precis att SD har samma organisationsnummer som när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.”
Han stannade inte där, utan påstod även att de hade velat ha in ”en massa andra sjuka saker” i det omdiskuterade Tidö-avtalet – men försvarade sig med att ”det är inte jag som har släpat in den här skiten i det här avtalet.”
Med tanke på att avtalet ifråga har skrivits under av Johan Pehrson och att det aldrig skulle ha tillkommit utan Liberalernas medverkan går det sista att ifrågasätta – och det gjorde också Socialdemokraterans partiledare Magdalena Andersson under måndag:
”Det är han som har försatt sig själv och Sverige i den här situationen.”
Ytterst förstår alla vad det här handlar om. Johan Pehrson känner sig tvungen att säga en sak i offentligheten och när Jimmie Åkesson (SD) lyssnar, och en helt annan när han tror sig tala till sina egna partikamrater.
Att han glömde bort att även en reporter från Expressen närvarande vid det interna mötet och i efterhand har tvingats be om ursäkt till Sverigedemokraterna ändrar varken själva sakförhållande – eller att detta säger något djupt problematiskt om hans ledarskap.
Det är nämligen inte den första gången han trampar i klaveret, och då har han inte varit tillförordnad partiledare för Liberalerna i mer än sex månader.
Vi som minns Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna vet hur den här historien kommer att fortsätta. Det går nämligen inte att vara verksam som partiledare i Sverige idag, om man har för vana att skjuta från höften och säga det som råkar falla en in eller det den man just då man pratar med vill höra allra helst. 
Det kommer förr eller senare att straffa sig, och den moderna medielogiken är på den punkten obönhörlig – den som redan har gjort en serie misstag kommer att nagelfaras så att även sådant som är mindre betydelsefullt kommer att blåsas upp och sättas i ett sammanhang av så kallade ”grodor.”
Det var i någon mån vad som hände med Pehrsons företrädare Nyamko Sabuni – och frågan är om Liberalerna inte skulle göra klokast i att inte permanenta Pehrson på posten som partiledare.
Det är trots allt inte en naturlag att Liberalerna måste ha en partiledare som är olämplig för posten – eller att man måste skriva under avtal med en brun sörja som innehåller en massa skit. 
Och då citerar jag faktiskt bara den som har förhandlat fram och skrivit under det han kallar för skit med sin egen hand.