Under måndagen höll energiminister Annika Strandhäll (S) en presskonferens där hon tillsammans med Strålskyddsmyndighetens generaldirektör Nina Cromnier berättade att ingenting hade hänt.
Pressträffen hölls med anledning av det dramatiska och allvarliga säkerhetsläget intill de ukrainska kärnkraftverken – både dem som är i bruk, och den skadade och förseglade reaktorn i Tjornobyl – men kanske också med anledning av de dramatiska rubriker och reaktioner som detta läge har gett upphov till i Sverige.
Det har spekulerats om strålning i atmosfärer, om risker för radioaktiv strålning och det har köpts jodtabletter trots att dessa av allt att döma inte skulle ha någon effekt vid en kärnkraftsolycka i Ukraina.
Allt detta, menade Strandhäll, behöver man inte vara så orolig för som många har blivit – och det var en bra insats av henne.
Att kombinationen kärnkraft och krig har förmågan att skrämma många är förståeligt – och i det läget är det rätt att både ansvarig minister och chef för en expertmyndighet kliver fram för att förklara situationen.
Det är också av vikt eftersom det visar den svenska befolkningen – och kanske särskilt dem som är mer oroliga än andra – att svenska myndigheter följer situationen på nära håll, och tar den på allvar.
På så sätt kan andra presskonferenser nu fylla nästan samma funktion som Folkhälsomyndighetens regelbundet återkommande pressträffar kom att fylla under den nyligen genomgångna pandemin.
Oron och vissa av försäkringsåtgärderna må vara obefogad just nu – men oroskänslan måste man ta på allvar ändå, och tydlig kommunikation från myndigheterna är en central del av det psykologiska försvaret i stormiga tider.
Samtidigt har vi alla ett gemensamt ansvar att ta. Om det finns något som vi lärde oss – eller borde ha lärt oss – under den gångna pandemin är att vi alla har ett ansvar för vilka röster det är vi lyssnar på, och vilken information vi väljer att ta till oss och sprida vidare.
Idag är det möjligt att konsumera nyheter i realtid och utan uppehåll, och det är också möjligt att uttrycka och ventilera sina egna känslor runt dem på ett nytt sätt. Vi har alla blivit del av offentligheten, och idag kan rykten spridas över nästan hela landet som de tidigare bara kunde i en folkmassa på ett torg.
I grunden är det en tillgång och ett verktyg, som rätt använt kan mobilisera oanade resurser och bidra till politisk organisering kring frågor som tidigare hade förbigåtts i tystnad. Fel använt kan de emellertid bidra till rykten, känslostormar och en gemensamt orkestrerat intryck av en katastrof som är oundviklig.
Så är emellertid inte fallet. Precis som toalettpappret inte var på väg att ta slut i inledningsskedet av pandemin, finns det ingen reell brist på jodtabletter i Sverige idag. Även om säkerhetsläget i omvärlden är allvarligt har det militära hotet mot Sverige de senaste veckorna inte ökat.
Det gör vi klokt i att minnas nästa gång vi ser en nyhetsrubrik som gör oss oroliga ända in i själen – och det inte minst därför att vi kommer att behöva alla krafter vi har den gång det faktiskt händer någonting som vi behöver agera inför.
Alla fläckar på himlen är inte drönare från främmande makt, och de flesta krusningar på havsytan skapas av något annat än en ubåts periskop.
Ibland är den allra viktigaste beredskapsövningen för oss i allmänheten att bevara kylan i våra huvuden och lugnet i våra bröst i en orolig tid – dem behöver vi nämligen alltid, men alldeles särskilt den gång då krisen på allvar knackar på vår dörr.