Idag lördag samlas landets kristdemokrater i Örebro för kommun-och landstingsdagar, dagar där kommun-och landstingspolitiken ska dominera, men där mycket talar för att valet av ny partiledare vid extratinget den 24 april i Stockholm helt kommer att sätta sin prägel på händelserna. Inte minst i korridorsnacket. Fyra kandidater ställer upp, där spekulationerna hittills pekar mot att Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor är huvudkandidater. Acko Ankarberg står Göran Hägglund nära, vilket kan väga tungt , men Ebba Busch Thor har ett starkt stöd i partiets värdekonservativa grupp. Just nu är det osagt vem av de två som går vinnande ur striden.
Om det blir tuffa tag i partiledarfrågan är det knappast något som gynnar någon av kandidaterna till partiledaposten. Ett partiledarbyte kan öppna upp för en falangstrid som knappast kan vara bekvämt parti som ständigt balanserar kring fyraprocentsspärren.
Kristdemokraterna befinner sig i ständig kris, men på valdagen lyckas man alltid få de röster som krävs för en ny riksdagsperiod. I den senaste Sifo-mätningen samlade KD ihop 3,7 procent. Balansgången fortsätter. KD:s formkurva pekar oftast nedåt. Under Alf Svenssons sista tid som KD-ledare ryckte partiet fram och många bedömare menade att partiet stabiliserat sig som ett tryggt riksdagsparti, men så kom partiledarbytet från Alf till Göran. Och lindanseriet kom tillbaka.
Tufft blev det också när Mats Odell, partiets dåvarande andre vice ordförande, utmanade Göran Hägglund. Den krisen klarade Hägglund upp om än med möda, men där ligger en intern konflikt som fortsatt pyr.
Nu är inte KD ensamma om att kämpa för den egna överlevnaden. För Folkpartiet är ställningen även svag. Jan Björklund hörs och syns, men opinionen är kallsinnig. Det han hittills visat politiskt är en markerad högerprofil. Dessutom en uttalad enfrågepolitiker, där skolan och åter skolan dominerat. Vad han kan om ekonomi, välfärdspolitik eller utrikespolitik vet få.
Sanningen är att den liberalism som folkpartiet står för idag är lika väl företrädd inom Moderaterna som inom Folkpartiet. Den gamla högern har utvecklats till ett modernt marknadsliberalt parti så nära socialdemokratin som möjligt utan att därför helt förlora sin egen identitet, medan folkpartiet förtvivlat letar efter en ny identitet. Detta efter att mer eller mindre lämnat socialliberalismen åt sitt öde liksom den stabila grupp av frisinnade som stödde denna politik. Idag handlar det mer om toppstyrning, där en handfull Stockholmsanknutna politiker ensamma styr.
Centerns Annie Lööf behöver ett tydligt lyft i väljaropinionen. EU- valet för snart ett år sedan var hyggligt och det verkar som den tilltufsade partiledningen nu väljer nygamla spår. Sannolikt skulle Centern fortfarande ha större förutsättningar till framgång i glesbygdslänen än på Östermalm. I glesbygd och mindre kommuner har man fortfarande hyggligt med medlemmar och en väl fungerande basorganisation. Något att bygga på.
Från att ha varit ett stort och allt större parti under 1960-och 70- talet, då centerrörelsen verkligen var en folkrörelse, slåss man nu med övriga borgerliga småpartier att klara fyraprocentsspärren.