Efter 18 år av svält är inte äldreomsorgen värdig för våra äldre, skriver Benjamin Ivansson.
Farmor levde med demens i tio år innan hon dog. Det började med detaljer, som hos de flesta. Veckorna flöt ihop, det rappa sinnet avtog, namn på barnbarn glömdes bort, mathandlingen drog ut på tiden. En dag i taget försvann hon. På slutet kunde hon ringa pappa och fråga om han hört något från hennes son. Det var bara att spela med.
En dag, efter hon rasat ned i källaren och blivit liggande med brutna ben på betonggolvet, bestämdes det att hon skulle flytta till ett äldreboende. För oss i familjen var det betryggande. Vi kunde fokusera på att hålla kontakt och slippa oroa oss för nästa olycka.
Det blev istället en stor sorg. Tillvaron var fysiskt säker, men bestod mest av att stirra in i en vägg. Personalen rusade runt, doserade mediciner, ständigt på väg. Det fanns ingen tid för omsorg. Ingen tid för de boende. Det dröjde inte länge innan farmor blivit helt stilla, med mjölkgrå ögon. En dement 80-åring klarade inte att underhålla sig själv.
Pappa och hans systrar satt ofta i möte med enhetschefen. De ville veta vad de boende gör om dagarna, annat än att äta? Varför avlastas inte undersköterskorna? Beskedet var att det inte fanns några pengar. Det fanns aldrig pengar till något. Att boendet drevs av ett privat företag som ville göra vinst spelade nog in. Men inte i den stora bilden.
Enligt rapporten ”Budget ur Balans” från tankesmedjan Arena Idé, har 149 av 155 undersökta kommuner planerat besparingar i äldrevården år 2020. Rapporten visar också att äldreomsorgen skurits ned med 1,3 miljarder varje år sedan 2002. Räknat för inflation har äldreomsorgen idag 126 miljarder kronor i medel, jämfört med 146 miljarder år 2002. Detta trots att vi har blivit fler människor med större behov.
Svensk äldreomsorg är en intorkad, mumifierad brödlimpa som gräddades 2002. Varje år måste mellanchefer karva bort smulor för att siffrorna ska gå jämnt ut. Mer än så är inte våra äldre värda.
Nu börjar pappa själv komma upp i åren. Flera gånger har han bett mig och min bror lova att vi skjuter honom före vi sätter honom på ett hem. Jag vill skratta bort det och svara något betryggande. Att han arbetat ett helt liv i Sverige och kan förvänta sig en fridfull och värdig ålderdom. Det kan jag inte utan att ljuga. Vad tycker våra ansvariga politiker att jag ska svara? Jag vill slippa skjuta min pappa.