”Det är mindre än tre månader kvar till julafton!” proklamerade en högtidsvurmare i mina digitala flöden. Denna familjefokuserade helg där alla ska hinna träffa exakt alla kanske känns långt borta för en del av oss men i flera butiker kan man redan köpa både lussebulle och julmust. En grupp som säkert redan hunnit tänka på julen både en och två gånger är de som på ett eller annat sätt har med äldreboenden att göra.
”Jag hoppas det inte blir min mormors sista jul nu när vi säkert inte kommer kunna fira ihop”. Min vän ser sorgsen ut. De relativt glesa besöken gjorde mormor glad och lättade på kompisens samvete. Nu när det troligtvis kommer gå att hälsa på igen har orosmolnen blivit fler, både för anhöriga och för personal. ”Det känns som att mitt besök bara kommer innebära mer jobb” resonerar kompisen. Men ett halvår utan besök har påverkat mormor.
Sedan 1 april har det rått besöksförbud på landets äldreboenden. Det många trodde var ett aprilskämt ska nu, ett halvår senare, hävas. Då blir det än en gång upp till var och en att lokalt besluta vad som är vägen framåt. På vissa håll kommer man öppna upp lite grann, på andra hålla helt stängt. Arbetsuppgifter tillkommer men det återstår att se hur det ska gå till, rent praktiskt.
Förutsättningarna i de olika delarna av vårt land skiljer ju sig avsevärt åt men dessa skillnader är inte nödvändigtvis geografiska utan handlar troligtvis snarare om styrning. Att hålla en ensam själ lite sällskap, ta emot besökare i entrén tar tid. Och pengar. Och mer av en redan ansträngd personalstyrka. Målet nu sägs vara säkerhet men i kristider är säkerhet inte lönsamt.
Är livslängd viktigare än livskvalitet? Får vi själva fatta beslut, oavsett i vilket skick vi befinner oss i? Att inte få vara nära sin familj under julledigheten är ett straff svårt att sätta sig in i som fri medborgare men jag tror att de allra flesta är ense om att värdighet för våra äldre ska prioriteras.
Framöver lämnas äldreboendena åt godtyckliga styrningsmodeller, densamma som legat till grund för nationella riktlinjer från första början. Samtidigt menar bland annat Demensförbundet att livskvalitet är viktigare än livslängd. Det kommer krävas mer tid, mer pengar. Vi vet inte mycket om framtiden men en sak är säker: alla dessa kommer snålas på där företag med vinstintresse bedriver verksamheten. Och min kompis borde inte behöva känna sig som en belastning.