Under den ekonomiska krisen i slutet av 00-talet var regeringen Reinfeldts lösning att sänka skatterna för att få ekonomin i rullning. Högerns resonemang lyder att när skatten sänks ökar handeln, och ökar handeln ökar produktionen, och ökar produktionen ökar arbetstillfällena. Samtidigt försämrades arbetsrätten. Hellre en lön som knappt går att leva på, än inget jobb alls. Så löd “arbetslinjen” som den moderatledda regeringen presenterade.
Näringsministern på den tiden, Maud Olofsson (C), menade att “hungriga vargar jagar bäst” när Sverige hade rekordhög arbetslöshet och skyddsnäten demonterades. Detta är högerns svar när kris råder, och det skapar en helt enorm ojämlikhet. De som redan är på botten av pyramiden får det sämre, och de allra rikaste får det bättre. Hade vi slängt in en pandemi i denna cocktail hade vi sett tydligt vilka som strukit med snabbast.
Samtidigt implementerades en kulturell syn på rika som lyckade medan fattiga ansågs vara lata. Var du i en jobbig sits ekonomiskt så var det ditt eget fel för att du inte kämpat nog hårt och varit tillräckligt strävsam. Och då vill inte folk heller identifiera sig som arbetarklass. Således ville ingen prata om klass då, och fortfarande är det få som pratar om klass. Men nu när en världsomfattande smitta faktiskt sprider sig så ser vi dag för dag vilka som drabbas hårdast.
Det är de som har yrken inom välfärden, som redan innan krisen var lågt betalda och oerhört slitsamma, och som nu börjar får slut på skyddsmaterial. Det är de som inte har möjlighet att jobba hemifrån. Det är de i storstan som inte har bil och måste trängas på bussar och i tunnelbana. Det är de pensionärer som inte har råd med tjänster som utkörning av mat och måste ta sig till affären för förnödenheter trots rekommendation att stanna hemma.
I min mening är dessa ovan nämnda grupper långt mer strävsamma än miljonärerna som avbokar konferensen i New York och ställer om till digitala möten som går att sköta hemifrån. Dessa ovan nämnda grupper kommer dessutom att utsättas för smitta i långt högre utsträckning. En smitta som skördar liv.
Detta handlar om klass, både på smittskyddsplan och på det ekonomiska planet. Och det är tydligt att det spelar roll vem som styr. Sveriges regering har än så länge gjort starka förebyggande åtgärder när det gäller medborgarnas ekonomiska skydd, bland annat stärkt A-kassa. Regeringen har även utlovat ytterligare femton miljarder i stöd till kommuner och regioner, utöver de fem som redan utlovats, för att stötta välfärden i kampen mot smittan. Dessa åtgärder gör skillnad för vanligt folk i arbetaryrken.
Ändå pratas det fortfarande förhållandevis lite om klass. Kanske är det ett arv från slutet av 00-talet då det var fult att prata om klass, då folk som var fattiga sågs på som lata och alla ansågs kunna bli miljardärer så länge de kämpade hårt nog. Men klassfrågan kommer att krypa in i samhället under denna kris oavsett om vi väljer att prata om klass eller inte.
Jag är trött på att inte prata om klass. Jag är trött på att rika människor klarar sig medan fattiga dör som flugor. Vi är inte där än, men det kommer bli så om vi inte erkänner att vissa drabbas hårdare av denna kris än andra. För det är i kris som din klasstillhörighet bokstavligen kan bli din död. Och på undersköterskans gravsten ska det inte stå “dog i corona-smittan, eftersom hon inte var strävsam nog”.