I början av den här pandemin var det som att alla våra partier la gnabbet åt sidan. Borgfred kallas det. Och jag tyckte det var väldigt skönt. Inte bara för att mitt eget parti, Socialdemokraterna, fick hantera alla svåra frågor med lite mindre press, och då pratar jag inte om pressen från att ett okänt virus helt plötsligt dök upp. Fast egentligen tror jag att det för min del handlar om att jag är så less på tonen i det offentliga rummet.
Nu är vi tillbaka igen. Partiledardebattens svallvågor från förra veckan sköljer över oss. Han sa det och hon sa det och det var lögn och så här borde det vara! Utfrågningarna i tv är inte ett dugg bättre. Vem är det som lärt oss att samtalen ska handla om detaljerna och inte om de stora dragen? Vem är det som fått oss att tro att människor är så kortsynta att de inte kan se på landets situation med nyktra ögon? Nu får det väl ändå vara nog!
Det finns något som kallas för normalfördelningskurvan. När jag började mitt uppdrag som kommunstyrelseordförande brukade maken påminna om den. Det handlar inte om att övertyga de högljudda om att man själv har rätt i varje liten fråga. Det handlar inte ens om att visa de som helt enkelt alltid varit på samma lag var skåpet står. Det är de vanliga människorna mitt emellan som man behöver samtala med.
De vanliga människorna brinner inte av längtan efter politik hela dagarna. Hur otroligt det än kan låta. De kliver upp på morgonen, går till sitt jobb (om de har ett), gör sitt bästa, handlar mat på affären, gör middag och kanske inte ens orkar se nyheterna sen. Och de, liksom jag, är spylessa på skitkastandet som speglas i media. Det där som faktiskt bara ökar föraktet för politiken. Som inte gör någon sugen på att vara med. Som gör att man ifrågasätter om det ena partiet ens är bättre än det andra för de verkar vara likadana kålsupare hela högen.
Jag tror att fler behöver ta det där djupa andetaget. Strunta i bråkmakarna. Försöka hitta en samtalston. Och jag fattar att det är svårt. Rent av omöjligt ibland. Men jag önskar att jag slapp se de där lea kommentarerna från de gamla kollegorna från olika partier i sociala media från och med nu. De kommentarer som söker efter det sämsta hos människan. Föraktet. Men det kanske kräver att någon gör en stor undersökning som visar att förakt och låga valresultat hör ihop? Och för att det ska hända måste fler ta ett steg tillbaka och faktiskt fundera över om vi vill ha det så här. Och i stället prata om vilket samhälle vi faktiskt vill ha. Det vore en nåd att stilla bedja om.