Skälen till att vi lever med dessa restriktioner är ju för att smittspridningen ökat och det är ett problem så länge inte alla är vaccinerade. Och fastän jag vet att alla behöver få vaccin innan vi helt kan se ljuset i tunneln det kan jag heller inte låta bli att önska att jag bara vore en sisådär tio år äldre och kunde få mitt vaccin nu. Eller egentligen önskar jag ju förstås bara att processen med att få alla vaccinerade gick fortare. Samtidigt som jag förstår varför det tar tid.
Hela pandemin har jag brottats med vad mitt lilla ego önskat och den ansträngda förståelse min hjärna har inför vad verkligheten faktiskt givit. Jag har velat att allt ska vara som vanligt, samtidigt som jag fattat att det inte går. Jag har önskat att jag kunde resa och hänga med vänner, samtidigt som jag vetat att det bästa jag kan göra är att kura ihop hemma. Och, jag har förstått varför det är så. Jag har följt alla de allmänna råden och restriktionerna för att jag i grunden vetat varför jag måste. Även fast mitt ego inte velat.
Men droppen kom kanske lite grann för mig när jag for söderöver med min kompis innan de nya lokala restriktionerna kom. Vi hade så trevligt och det kändes nästan som en helt vanlig helg bortom pandemin. Men medan jag var borta kom Norrbottens lokala restriktioner. Detta medan resten av Sverige sakteliga börjar öppna upp.
Det som kändes särskilt trist var väl just det. Att resten får, men inte vi. Och detta inser jag nu kan ha varit vad som tagit mig igenom pandemin hela det senaste året. Vetskapen om att alla andra har haft det precis lika trist och varit precis lika isolerade.
Jag hoppas att norrbottningarna hållit och fortsätter hålla på de lokala restriktionerna. Men det är inte som att det syns på stan att restriktionerna lyder att man bara ska umgås med de man bor med och se till att hålla avstånd. Och kanske beror det på den tröttheten vi alla känner, i kombination av en egoistisk önskan om att kunna hänga med våra vänner så som resten av Sverige nu kan.
Det gäller att fortsätta den där inre kampen mellan vad våra egon vill och vad våra hjärnor förstår. En kompis till mig (som inte bor i Norrbotten men som precis som jag är för ung för att ha hunnit få vaccin) skrev häromdagen att hon nu fått Covid -19 och ”att snubbla på målsnöret fått en ny innebörd”.
Det gav både mitt ego och min hjärna en omskakning. För just nu har jag mest längtat till gott sommarhäng, umgänge på uteserveringar och livlighet i stan. För att det hör sommaren till. Men jag följer restriktionerna för att jag vill få ner smittspridningen så att vården inte överbelastas och för att folk inte ska bli sjuka och dör. Men när min kompis skrev så insåg jag också att mitt ego, den där rösten inom mig som bara bryr sig om mig och mitt liv, inte heller vill att jag ska bli sjuk.
Hela det här året har vi pratat om att vi gör detta tillsammans, för varandra. Vi har kallat de som brutit mot restriktionerna för egoistiska. Men kanske är det lite extra egoism som vi behöver nu? Om alla bara kunde komma ihåg att viruset faktiskt kan drabba en själv, inte bara andra anonyma människor i smittostatistiken, så kanske vi alla skulle vara bättre på att följa de lokala råden nu? För vem vill bli sjuk lagom till sommaren? Det må vara ett egoistiskt skäl att följa de lokala restriktionerna, men alla skäl är goda skäl nu.