Jag insjuknade i corona för över ett år sedan. Efter att ha tagit mig igenom månader utan lukt- och smaksinne inser jag att ett förändrat och något försämrat doftsinne inte är ett särskilt högt pris att betala. Med jobbet i behåll har jag suttit och tjurat på min kammare över att livet inte är tillräckligt kul.
Ungdomen känns nämligen som ett minne blott när vänner och bekanta annonserar ut graviditeter och husköp. Samtidigt som stressen över fertilitet, vuxenpoäng och bostadsköp hänger över mig saknar jag lika ofta det oansvariga, kortsiktiga och lustfyllda i vanor som klassas som ungdomens. Därtill ryser jag av obehag när jag tänker på att ge mig ut i svängen och trängas med tio år yngre människor som lever i hög hastighet och utan någon som helst riktning. Jag har nog åldrats, men själen hänger liksom inte med.
Att surfa in på folkhälsomyndigheten för att spana in antalet vaccinerade i Sverige har blivit en del av min morgonrutin. Och lika bra som jag mår av den där första munnen morgonkaffe mår jag av att se denna stigande siffra. Fastän jag rent rationellt inser att det varken påskyndar eller förbättrar min eller Sveriges vaccinprognos växer sig det där ljuset i tunneln lite, lite starkare för var dag som går. Jag svär varje kväll över att ännu en dag varit förgäves medan jag nostalgisk tittar tillbaka på bilder från konserter, utekvällar och träffar med vänner och kollegor där vi suttit trångt inomhus.
Finns det en perfekt ålder för någon som vill ha allt? Det följer inte någon form av sans eller balans. Men för alla som varit med om motgångar finns också insikten kring att det liksom placerar sig bortom rim och reson. Kring åldrande finns bara anekdotisk bevisföring, endast personliga upplevelser.
Någonstans kan jag nog hitta en feministisk analys kring hur kvinnligt åldrande är värre (det är det) och om hur orättvist det är att kvinnor har allt svårare att leva upp till ideal som romantiserar ungdom (för så är det). Men jag orkar inte ens det, jag vill bara vältra mig i min egen misär. Jag vill höra hur synd det är om just mig och hur tråkigt det är att det blivit som det blivit. Och vi är nog många som känner oss berövade på ett drygt år av våra liv (och koriander, som numera smakar tvål igen). Jag vill inte att någon ska rationalisera, problematisera eller resonera för jag fattar själv ingenting.
“När man är yngre vill man ha åldern. När man är äldre vill man ha elden” som Håkan Hellström kärnfullt uttryckt det i låten “Livets Teater”. Gnälligt, egoistiskt och självupptaget men pandemin släckte min eld. Nu får jag väl bara invänta åldern.