Du vet redan vad den här texten handlar om. Du har läst det många gånger förut. De har hetat Lisa, Kim, Ida, Josefine, Emilia, Lotta, Emma, Wilma och 292 ytterligare saker. Sedan millennieskiftet har 300 kvinnor skjutits, hängts, strypts, dränkts, krossats och bränts ihjäl. Förövarna är födda när som helst, heter vad som helst och jobbar med vad som helst. Alla är män. I väntan på ett samhälle som skyddar sina medborgare fortsätter kvinnor att mördas.
Att mäns våld mot kvinnor måste stoppas är en mening vi hört så många gånger att den blivit urvattnad. Ospecificerad. Något vi bara säger för att det låter bra. Något vi vet förekommer och som på något sätt måste stoppas. Vi ska äta mer grönsaker, rädda miljön, stoppa mäns våld mot kvinnor och röra mer på oss.
Så kommer nyhetsflasharna. I snitt en gång i månaden. Om Wilma, 17 år, från Uddevalla och Emilia, 20 år, från Tollarp, som misstänks ha dödats av sin manliga vän. Igen har en man mördat en oskyldig kvinna. Varför är det som förstås ingen som vet. Det är det aldrig. Kanske ville hon göra slut, eller så sa hon något som gjorde honom arg. Männen nekar, vet ingenting eller är sjuka i huvudet. Allt är ett enda stort frågetecken. Men vi förstår att en kränkt man kan vara en livsfarlig man.
Under lång tid har vårt samhälle betraktat våld mot kvinnor som en manlighetens anomali – ett brustet tålamod – som kan avhjälpas med att förövaren rehabiliteras. I tunnelbanan finns det skyltar med ett nummer dit man kan ringa om man vill sluta slå sin partner. Jag säger inte att det är fel, men det tycks inte hjälpa.
Trots all forskning finns ingen förklaring till att vissa män slår och mördar kvinnor. Det enda vi vet är att de män som tillfrågats lägger det utanför sig själva. De skyller på sin uppväxt, sin depression, sin arbetslöshet eller att de blivit provocerade. Man kan ju fråga sig varför de aldrig lyft ett finger mot grannen eller brevbäraren, eller varför våldet alltid sker i det dolda.
Att rehabilitera våldsamma män är ett arbete som kan komma att pågå i all evighet. I alla fall om varje slag och varje mord har en unik motivering. Slutsatsen kanske är att en viss andel av den manliga befolkningen bär på barbariets anlag. Det i sig kanske samspelar med en könsmaktsordning som signalerar att män äger sina partners. I väntan på svaret dör kvinnor. En gång i månaden. Nu måste staten börja skydda kvinnor från män på riktigt, inte bara försöka få männen sluta slå.