För några veckor sedan var jag i Stockholm. Detta var innan antalet smittade av corona-viruset börjat öka igen, och jag vidtog alla försiktighetsåtgärder. Jag flög från Luleå, bar mask hela tiden, åkte inte kollektivtrafik, och lämnade inte min kusins hus på hela tiden jag besökte huvudstaden.
Nu när smittan börjat öka igen kommer jag antagligen inte göra någon sådan resa den närmsta tiden, och av den anledningen kändes det särskilt fint att få komma till min kusins hem och fira henne och hennes tvillingsysters fyrtioårsdag. Jag skickar varma tankar till alla er som fyller jämnt, tagit studenten, eller helt enkelt bor långt ifrån era släktingar och vänner, som inte kunnat umgås som man vill göra under den här tiden. Den luckan jag fick var verkligen guld värd.
Men denna resa gav också nya insikter. För trots att jag är väl medveten om att pandemin har spridit sig över precis hela världen, så har ju jag faktiskt inte rest längre än inom norra Sverige sedan i februari, och någonstans lever man då ändå med bilden av hur det brukar vara.
Jag kan längta till en riktig resa. Till Paris eller Wien eller Sicilien. Men det jag längtar efter finns ju inte så som jag minns det. Även om hela samhällen kanske inte längre är helt nedsläckta är det ju inte alls samma grej. Inte samma folkmassor, museer, kaféer, och så vidare.
Det här insåg jag under min kortvariga Stockholmsresa då jag möttes av spökstaden som vi alla en gång kände som Arlanda Flygplats. Jag älskar att vara på flygplatser, kanske för att det känns som att hela världen finns tillgänglig när man skrider omkring där. Och trots att jag på förhand hört att alla terminaler utom den stora utrikesterminalen är stängda nu, så kunde jag liksom ändå inte förbereda mig.
Jag fotade den stora skärmen i avgångshallen. Den där alla avgångar står, och där käcka ortsnamn som Dubai och New York brukar trängas. Där stod istället Sveg och Kiruna, och hela dagens avgångar fanns med på den där skärmen, när där normalt sett bara den närmsta timmens avgångar brukar få plats. Vi var kanske tio personer i hallen, där det normalt sett är så mycket folk. Inga köer till säkerhetskontrollen. Ingen lounge var öppen. Ingenting.
Här slog det mig på ett väldigt påtagligt sätt att den här pandemin skakat om hela vår värld. Fastän jag vetat det, fastän jag skrivit om det i närmare ett halvårs tid, så var det i denna stund jag verkligen insåg det till det fulla. Tidigare har jag och mina vänner här i Piteå pratat om att vi längtar tills att vi kan resa igen. Till Wien eller Paris eller Sicilien. Men nu insåg jag att jag inte ens känner längtan, för jag fattade slutligen att ingenting är som vanligt någon annanstans heller.
Att inte ens längta är värre än att längta, insåg jag då. I det läget kände jag total hopplöshet, och en känsla av något som jag älskar som på riktigt är på väg att försvinna. Jag vet ju att det inte är så, och jag vet att resande är en lyxgrej i sammanhanget, men det skakade verkligen om mig ändå. Ibland är vi inte mer än våra känslor, och de kan triggas av så små saker.
Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson uttalade i Agenda i söndags att vi kan behöva räkna med att restriktionerna kommer att gälla upp emot ett år framöver. Det är helt enkelt en knäpp tid vi lever i. Flygplatserna, torgen, museerna och kaféerna är tomma. Viruset sprider sig återigen, och denna knäppa tid får vi räkna med kommer förbli så ett tag framöver.