Inkomstklyftorna bestämmer vilka barn som får äta glass

Under torsdagen meddelade Riksbankens styrelse att den svenska styrräntan höjs med en halv procent. Det är den största enskilda höjningen på tjugotvå år, och kommer inte heller att vara den sista under denna räntecykel. 
Det är ett besked som är viktig i sig och som direkt påverkar alla de svenskar som av en eller annan anledning har ett banklån – men det är också ett tecken på hur allvarligt läget är för den svenska och globala ekonomin just nu. 
Den främsta anledningen till det är den inflation som i många år varit alltför låg, men som under de senaste månaderna i stället har varit alltför hög; nu stiger priserna, och det var och en av oss kan köpa för sin lön blir allt mindre.
Det är ett läge som vi svenskar inte är ensamma i. De senaste årens kraftiga stimulanser av ekonomin har kombinerat med brist på vissa komponenter och råvaror lett till en sorts glödbädd av inflation, som sedan brast ut i öppen eld i samband med den ryska invasionen av Ukraina och de efterföljande sanktionerna.
Den har bland mycket annat drivit upp priserna på drivmedel, elektricitet och mat, och det är inte för inte som de nya priserna ibland kallas för ”Putinpriser” – sådana konsekvenser får det som sker i Ukraina redan nu för omvärlden.
För svensk del är det tur att vi under de senaste åren haft en regering som har tagit ansvar för att landet ska ha en fungerande ekonomi och solida statsfinanser – även om stormen blir långvarig, står vi väl rustade här hemma.
Det betyder dock inte att vi svenskar kan undgå att känna konsekvenserna av inflationen. Tvärtom – det är en utveckling som känns allra först och allra tydligast i privatlivet, och den som undrar vad inflation är för någonting behöver egentligen bara gå in i en mataffär och fråga vad en paprika kostar idag. 
Allt blir dyrare – och som alltid slår prishöjningarna som allra hårdast mot dem som redan lever med knappa ekonomiska marginaler, som gör sitt bästa för att klara sig från månad till månad och inte har haft möjligheten att lägga undan en buffert på det sätt som höginkomsttagare gör. 
Det är en gammal sanning att det är dyrt att vara fattig, men kanske är den som allra mest sann i tider av hög inflation. 
För medan de som redan har också har möjligheten att lägga om sina planerade inköp, att vänta ut prisfallen i sina amorterade bostäder och kanske kan välja att tillbringa semesterveckorna i sommarhuset i stället för att åka utomlands, gäller motsatsen för dem som inte har.
Det går inte att skjuta upp att betala hyran, tandläkarräkningen eller barnens utflykt till imorgon, och därför blir det också som allra tydligast att det i första hand är ett klassamhälle vi lever i när tiderna är dåliga och den ekonomiska oron stor.
Så länge det går bra kan man säga att alla åtminstone får det lite bättre, att tiderna är ljusa och att det kanske inte gör så mycket att vissa tjänar ännu mer pengar och lyckas dra ifrån. 
Men när tiderna blir tuffare blir det uppenbart vad det samhälle vi har byggt får för konsekvenser, och att den som talar om klyftor i samhället inte enbart syftar på matematiska räkneuppgifter eller någon principiell idé om rättvisa.
Nej – inkomstklyftorna är en verklighet som känns hela vägen in på skinnet. De bestämmer vilka barn som får åka till stranden och äta glass, och vilka som helt enkelt får lov att stanna hemma medan kompisarna åker iväg.
Det borde inte vara så. Jag tror faktiskt inte att någon vill ha det så. Men det är så det är, och det är därför Sverige behöver många år av socialdemokratisk fördelningspolitik till