Jag minns tydligt dagen då min gymnasiekompis dök upp på lektionen med armen i gips. Hon hade visst hoppat från en balkong på fyllan. Kombinationen alkohol, självupplevd odödlighet och en önskan om att komma ner till kompisarna på gården så fort som möjligt resulterade i en tur till akuten. Allt gick ganska bra trots allt och hon berättade historien skrattandes.
Själv har jag aldrig känt av ungdomens odödlighet. Jag har aldrig lyckats bryta några ben, var som barn alldeles för rädd för att kasta mig från badbryggan med huvudet först, och kan än idag inte gå nedför en brant backe i skogen utan att föreställa mig hur jag tappar fotfästet, slår huvudet i en mossig sten och avlider på studs.
Den egna dödligheten blir extra närvarande under en global pandemi. Men vi svenskar är mindre oroliga för viruset än medborgare i andra länder, enligt en undersökning från den globala PR-byrån Kekst CNC. De har undersökt vad folk i Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland och Japan tycker om hanteringen av Coronakrisen.
Bland annat har de utrett hur vi ser på avvägningen mellan minskade dödstal mot värnandet av ekonomin. Motsättningen är förstås att ju fler som stannar hemma, ju färre smittas och dör, samtidigt som mindre ekonomisk aktivitet gör att företag går i konkurs och fler förlorar sina jobb. De flesta svenskar tycker att högsta prioritet ska vara att hålla dödstalen nere, men en grupp sticker ut – moderater.
– Det är den enda gruppen väljare som faktiskt vill prioritera ekonomin framför människoliv. Det är en intressant dimension, säger James Johnson, senior analytiker hos Kekst CNC till Dagens Industri.
Kanske handlar även detta om upplevd odödlighet. Vi vet redan att högutbildade röstar borgerligt, lever längre än arbetare och att Coronakrisen slagit extra hårt mot de som inte kan jobba hemifrån. Döden är en klassfråga.
Även unga var mer benägna att prioritera ekonomin (om än inte i lika hög grad som moderater). Kanske är det för att vi känner oss odödliga. Kanske är det för att det är vi som får gå först när företagen behöver skära ner.
Oavsett har krisen fått många att inse att ekonomin är ett verktyg, inte ett mål i sig. Precis som vi till vardags håller igång den för vårt eget välstånds skull, sätter vi den nu på paus för att vi vet att människor är viktigare än företag. Allt annat vore ungefär lika kortsiktigt som att hoppa från balkongen istället för att ta trapporna.