Det var förstås aldrig menat att nå allmänhetens ögon, och kanske är det så att det finns dem som tror att detta är den första fulla finska statministern. När man kandiderar gäller det att fundera igenom, både vad man har i sitt bagage och var ens egna gränser går.
När en vän till mig blev minister, är jag rätt säker på att hon aldrig kunnat drömma att en bild från en tonårsfest skulle bli en omdebatterad bild. För Ida Karkiainen slutade det hela väl, för i Haparanda slöt man upp bakom henne, oavsett politisk hemvist. Ingen där köpte att hon varit nazist i sin ungdom. Men kunde hon ha blivit S-minister om det varit så? Har man rätt att ändra sig? Det är väl frågan som ställs bakom granskningen av vilka som varit dömda av de förtroendevalda. Det vi kan konstatera är att måttstockarna är olika, för vad män och kvinnor får göra, men också vad representanter för olika partier får göra. Eller är det någon som tror att ingen manlig president har festat till, eller att ingen Sverigedemokrat i maktposition aldrig heilat på en bild i sin ungdom?
Vi har högra förväntningar på våra förtroendevalda, inte sällan kryddat med en dos dubbelmoral. Vi tycker att det ska vara vanligt folk men akta sig ska den som är vald som beter sig som vanligt folk-det uppskattas emellertid inte. En förtroendevald ska vara som vanligt folk är i sina bästa stunder-fast hela tiden. Jag menar på intet sätt att det är orimligt att ha höga förväntningar på ledarskap och jag tycker att det är intressant med de granskningar som görs av förtroendevalda. Representanter för SD uppger i artikeln att de känner sig mer granskade, trots att samma genomgång gjorts på alla. Men det genererar förstås fler artiklar om man har fler ledamöter dömda för brott, vilket SD har och det gäller även i riksdagen. Som parti driver de linjen om hårdare straff, och förnedrings disciplin för unga men i lokal artikel tycker de att det är individuell fråga.
I slutändan tror jag det är bättre att tillhöra ett parti som människor har högre förväntningar på, sedan finns det gränser. Snart är valet över, vi har många nya som ska axla ett stort ansvar, jag önskar er lycka till-varje en av er. Det är tufft och det är lärorikt. Ett par råd vill jag ge er. Vänd på kalendern, boka in tid för återhämtning och familj först, ni kommer aldrig någonsin ha gjort tillräckligt i andras ögon. Det finns hur mycket som helst att göra. Bestäm var din gräns går. För egen del har jag velat visa vem jag är som människa, kan jag inte bli vald och få förtroende för att mitt livsmotto är ”kåt, glad och tacksam” då får det vara. Får jag inte ha ett personligt space där jag får ge uttryck för mig så får det också va. Jag är inte tillgänglig som ledamot för alla-jämt. Bara väldigt ofta, det kräver jag att människor ska skilja på. Och att jag får dansa, vara som folk är mest på en privat fest.
Till er som ”bara” går och röstar: Ha gärna högra förväntningar på valda, men ha det på alla, oavsett parti och kön, syna er själva! Glöm inte heller bort, det är helt vanliga människor. Det är en gåva att vi har ett politiskt system som gör det möjligt att utan hög utbildning, en massa kontakter, pengar eller tillhöra en viss familj kunna bli förtroendevald. Det innebär att om du är missnöjd med dina valda, har du alla möjligheter att själv kandidera.