Efterspelet till TV 4:s partiledardebatt i februari kom inte att domineras av vare sig någon enskild sakfråga, om retorik eller ens om poängställningen i det politiska spelet.
Det kom i stället att handla om att Annie Lööf på sitt Instagramkonto i skarpa ordalag kritiserade att hon av politiska journalister hade fått frågan om hon var gravid; frågan hade ställts av Expressen, efter att en reporter lagt märke till spekulationer om saken i sociala medier.
För femton år sedan hade meningen du just läste inte bara varit obegriplig – den hade varit otänkbar, och omöjlig att skriva. Då fanns det ingenting som hette Instagram, och knappast heller vad vi idag menar med sociala medier.
Nu finns de – och är nästan överallt. De har blivit den kanske allra viktigaste linsen som vi ser på och närmar oss omvärlden med.
Det har förskjutit tyngdpunkten för det offentliga samtalet och förflyttat gränserna för vad det är möjligt att säga. Det har också suddat ut gränsen mellan vad som är offentligt och privat, och mellan det som är en legitim politisk diskurs och det som inte är det.
På det är frågan till Annie Lööf – och hennes svar – enbart ett exempel. Så sent som denna vecka gjorde kungafamiljen och hovet ett avsteg från sin princip att inte kommentera rykten, och dementerade de rykten om en förestående skilsmässa i familjen som de senaste veckorna florerat på just sociala medier och i den pressetiska undervegetationen.
Det måste ha varit ett svårt övervägande – som var och en vet från sitt eget liv, är det obehagliga med rykten att de lever sitt eget liv. Det krävs faktiskt ingen eld för att göra väldigt mycket rök, men när ett rykte väl har startat är det enda som kan få det att sluta att folk tappar intresset.
Bara att kommentera saken utgör också en sorts erkännande av att det sladdriga samtalet på internet är någonting som offentliga personer nu är tvungna att förhålla sig till.
Problemet stannar inte heller där – det finns knappast någon stor social rörelse av idag som inte startar på sociala medier, och det är den huvudsakliga arenan för såväl gräsrotsorganisering som desinformationskampanjer och konspirationsteorier.
I traditionella medier – som i den tidning du läser just nu – kokas frågan ofta ner till huruvida de pressetiska riktlinjerna har följts eller brutits. Dessa riktlinjer är ett självreglerande system som ska se till att bevara det offentliga samtalets integritet och trovärdighet, och som inte har kommit till av sig självt.
De är resultatet av en lång och ständigt pågående prövning av allmänintresset och det egna utgivaransvaret, och som har kommit att dominera det vi hittills har kallat för det offentliga samtalet.
Det är denna offentlighet och detta offentliga samtal som just nu befinner sig i en sorts kris och omprövningsperiod. Den krisen har ännu inte nått sin kulmen, och än så länge finns det ingen trovärdig lösning.
Vissa pekar på förtalslagstiftningen, några pekar på de pressetiska riktlinjerna och vill att sociala medier-bolagen ska ta ett utgivningsansvar, medan andra vädjar om god ton och ett moraliskt egenansvar för det som skrivs på nätet.
Allt det, och mer, måste förmodligen komma till. Sociala medier är fortfarande ett så nytt fenomen, att det inte är konstigt att vi hittills har lyckats fånga in och ge den nya offentligheten fungerande spelregler.
På sikt kommer det dock att vara absolut nödvändigt – för i en demokrati som vår är det fria, offentliga och trovärdiga samtalet den allra viktigaste allemansrätten vi har.