Ibland formas verkligheten av våra kartor

Det är alltid en stor skillnad mellan att se någonting på en karta, och att se det i verkligheten. På kartan blir ett landskap så enkelt, så tydligt, så gripbart och möjligt att överblicka att det verkar som om man nästan kan göra vad som helst med det; det är bara att flytta fingret från den ena punkten till den andra, och så har man korsat det. 
Det är förstås det som gör kartan till en så praktisk uppfinning – den låter oss se både längre och större perspektiv än dem vi har för ögonen just nu. Det gör den också till ett utmärkt verktyg för att skapa bilder av sådant som kanske inte existerar ännu, men som skulle kunna göra det en gång.
Just den funktionen har den karta som det tyska Miljöpartiet för snart ett år sedan publicerade med rubriken ”Euro Night Sprinter – nätvision 2030+.”
Det är en karta över nattågslinjer genom Europa som inte existerar i nuläget, men som med en ambitiös och gemensam europeisk satsning skulle kunna binda samman kontinenten inte bara med enskilda sträckor, utan i ett helt nätverk. 
Det hela ser förrädiskt enkelt ut, som om man hade tagit kartan över ett kollektivtrafiksnätverk i någon av de europeiska storstäderna och i stället för namnet på olika torg och förorter satt dit namn som London och Marseille.
Men kanske är det just ett sådant verktyg som måste till för att man ska våga föreställa sig någonting som ännu inte finns, och för att tänka sig någonting som knappast skulle vara möjligt idag. 
Vi befinner oss i Sverige just nu i en valrörelse – för oss är det med nödvändighet de korta perspektiven som dominerar. 
Men det betyder inte att vi får glömma de långsiktiga framtidsvisionerna, och bara för att den gemensamma europeiska framtiden just nu är osäker bör vi inte sluta drömma om en fredligt sammanbunden och integrerad kontinent.
Det är inte minst viktigt för ett litet land som Sverige, som ur ett rent geografiskt perspektiv åtminstone håller till i den europeiska periferin. 
Tack vare flyget har Europa under många årtionden kommit betydligt närmare oss än det varit någonsin förut, men som de senaste årens besvär inom flygbranschen och tveksamheten inför att flyga som kommit sig av den globala uppvärmningen är det faktiskt inte en självklarhet. 
Om vi ska vara väl rustade inför framtiden, kommer det att vara betydligt viktigare för oss än för de centraleuropeiska länderna att redan i förväg ha sett om vårt hus och garanterat snabba och effektiva gods- och persontransporter mellan Sverige och resten av Europa. 
Det är bland annat därför satsningen på höghastighetstågen är en god idé, trots den stora kostnaden de är förknippade med, och det är också därför Socialdemokraterna i många år insisterat på färdigställandet av Norrbotniabanan. 
Utan snabba och pålitliga tågförbindelser stannar de svenska industrierna, och utan dem hamnar de svenska städerna längre ifrån varandra än de var förut. 
Vi vet detta – och det är en kunskap som vi borde ta med oss ut i Europa och verka för att om inte de tyska Miljöpartisternas karta, så i alla fall ett gemensamt tågnätverk över kontinenten blir verklighet.
Detta är nämligen ett typexempel på en sådan fråga som mår bäst av att behandlas gemensamt, och inte efter lokala behov – och kanske också på att vi behöver positiva bilder och kartor att framtiden att drömma om ihop. 
Ja – frågan är om vi inte behöver dem som allra mest precis just nu, när det kortsiktiga läget är svårt att överblicka och när det inte för någon av oss är lätt att veta vart vi egentligen är på väg.