Ingen kan påstå att det har varit enkelt att vara miljöpartist under den gångna mandatperioden. Om det finns något parti som nästan alla andra vid något tillfälle har vädrat sin irritation mot, så är det just Miljöpartiet.
Kritiken från högern är naturligtvis lättast för dem att bära – den är naturlig. Under sin tid i regeringen var det de miljöpartistiska statsråden som fick klä skott för högerns ilska över såväl bensinpriser som strandskydd och att Sverige sedan länge bestämt sig för att inte längre vara beroende av kärnkraften.
Kritiken från vänster och inifrån miljörörelsen har varit svårare – där handlar det om att Miljöpartiet just genom att samarbeta med Socialdemokraterna har svikit, och kohandlat bort sin själ i såväl flykting- som klimatfrågan.
Det är en kritik som många av partiets egna väljare från valet 2018 verkar dela, eftersom partiet i nuläget ligger betydligt lägre i opinionsmätningarna än valresultatet då.
Inte heller Socialdemokraterna har varit nöjda med sina samarbetspartners. Från deras håll har det gnisslats en hel del över motsträviga och bångstyriga miljöpartister på departementen.
När de till slut valde att lämna regeringen må det ha varit på ett klumpigt och opraktiskt sätt – men inom de socialdemokratiska leden var lättnaden över att äntligen få bli lite handlingskraftiga påtaglig.
Nej – Miljöpartiet har verkligen inte haft det lätt. Men på sätt och vis är det fullständigt paradoxalt.
För om det fanns någon fråga som alla partier utom Sverigedemokraterna inför valet 2018 – och än idag – åtminstone påstod sig värna om, så var det just den fråga som Miljöpartiet existerar för att ta tillvara på.
Också nu turas partierna om att påstå att just deras politik är den bästa för miljön och för klimatet. Borde de inte ha det lättare att komma överens med det gamla enfrågepartiet Miljöpartiet då?
Det har de inte – och för att förstå det kan vi vända oss till den granskning som Naturskyddsföreningen publicerade i förra veckan, som inte bara går igenom vad partierna har sagt att de ska göra i klimatfrågan, utan vad de faktiskt har gjort.
Det är slående läsning, där det för det första blir tydligt att den rödgröna regeringen har agerat i rätt riktning på 15 av de 22 områden som Naturskyddsföreningen har valt ut. I det har Miljöpartiet haft en nyckelroll, som också förklarar en del av den socialdemokratiska frustrationen.
Det gör att Miljöpartiet sticker ut – men därefter är det väldigt tydligt att rangordningen mellan partierna faktiskt är densamma som om man bara hade listat den i den traditionella skalan från vänster till höger.
De liberala och de konservativa partierna har ofta påstått sig värna om miljön, men när det har kommit till kritan har de röstat emot sina egna löften, eller valt att inte agera alls.
Kanske är det därför de när allt kommer omkring har så svårt för Miljöpartiet – man brukar inte tycka om den som ger en dåligt samvete för allt det man borde ha gjort.
Politiken är en märklig värld, där just det att alla andra är arga på en kan vara tecknet på att man har gjort någonting som är både bra och rätt.
Detta visar inte bara att Miljöpartiet är en nödvändig del av riksdagen, utan också ett naturligt underlag till varje seriöst regeringsunderlag.
Utan dem riskerar miljöpolitiken – som är vår kanske allra viktigaste framtidsfråga – att bli till tomma värdeord som man inte behöver agera på. De är en garanti för att de fina orden faktiskt betyder någonting, för en grön verkstad i stället för en massa snack.