Pride-festivalerna duggar tätt numera som PT rapporterade om i början av juni. Just nu pågår West Pride i Göteborg och i morgon inleds Luleå Pride. Visserligen finns kritiska röster mot att pride konceptualiserats och kommersialiserats – men som gammal aktivist känner jag ändå en mäktighet när regnbågsflaggorna vajar över hela Göteborg som en självklarhet varje försommar. Det är ett tecken på arbetet för mänskliga rättigheter fortgår, om än i långsamt tempo. Resten av året är hbtq-arbetet ofta osynligt.
Under våren har jag arbetat med ett reportage om hbtq-personer som är utsatta hedersförtryck. I rättsväsendet, vården, skolan och socialtjänsten finns i stort sett ingen beredskap för att identifiera, stötta och skydda dessa personer. Ett stort ansvar vilar på ideella organisationer. De olika personer jag har intervjuat har i många år arbetat med hedersutsatta hbtq-personer och är exempel på ideella krafter runt om i landet möter problematiken. Det finns alltså en stor kunskap och erfarenhet av socialt arbete på området att dra nytta av i ett förbättrat arbete mot hedersförtryck. Arbetet görs av eldsjälar i ständigt underfinansierade organisationer. Ett snabbt sätt att visa framfötterna vore att anslå medel till dem. En parallell till kvinnojourerna kan dras. I början drevs de ideellt men som ses nu som en allmännyttig verksamhet.
Heder måste förstås mot bakgrund av ett patriarkalt samhällssystem, genomsyrat av styrande normer om kön och sexualitet, säger mina källor. Starka inslag av homo- och transfobi medverkar till att normbrytande betraktas som skambelagt. Detta patriarkala system är inte knutet till någon specifik folkgrupp, religion eller kultur. Mönster för skam, utstötning, kontroll och våld kan finnas oavsett en persons bakgrund.
Det kan handla om en lesbisk tonåring i en familj som tillhör Jehovas vittnen. Mamman hotade med att ta livet av sig om inte dottern ”slutade att vara lesbisk”, eftersom skammen var så stor för familjen. Eller en transperson som stötts ut ur sin familj, vilken inte alls är religiös. Hen anklagas för att dra skam över familjen, för att ha fel kläder och fick veta att det var bättre att hen tog sitt liv än se ut som hen gjorde.
Den stereotypa bilden av ett hederssammanhang är en heterosexuell tonårsflicka med muslimsk bakgrund som utsätts av män i familjen och släkten. Bilden är kraftfull och hindrar myndigheter från att upptäcka heder som ser annorlunda ut, exempelvis att hbtq-personer kan vara drabbade. Att mödrar kan vara förövare, liksom syskon. Att offer och förövare kan vara en och samma person. Att kontrollsystemet kan sträcka sig till ett grannskap eller en församling. Att heder kan ta sig uttryck i mycket grovt våld, tvångsgifte och bortförande, men också i vardagen genom en ständig kontroll och ett regelsystem som begränsar personens liv. Det kan handla om kläder, frisyr, vilka vänner en har. Ibland kallas det vardagsheder.
Radions P1 Morgon uppmärksammade i tisdags att kriminalvården insett att de saknar kunskap om hedersförövare, vilket leder att de inte får adekvat brottsförebyggande behandling. Jättebra att kriminalvården tar i frågan. Med adress regering och riksdag vill jag betona att det förebyggande arbete måste ske i ett tidigare skede – före brotten är begångna. Ett exempel på hur dålig koll samhället har på heder är att rättsväsendets olika myndigheter saknar en enhetlig definition av vad heder är. Bara det gör att det egentligen inte finns någon kunskap om hur vanligt hedersförtryck är.