Förra sommaren, i Almedalen, gick jag förbi ett gäng nazister. Ja, de hänger ju där tyvärr. På demokratins största fokusvecka. I vart fall hade en av dem på sig en T-shirt där det stod “Stolt hetero” och jag som också i många år sett på mig själv som heterosexuell men som inte riktigt tänkt att det är ett personlighetsdrag blev fundersam.
Nu var ju detta nazister. Jag vet att de är galna. Hela deras ideologi går ut på att hata personer av annat ursprung, hudfärg, religion och sexuell läggning. För att göra listan kort. Men jag blev ändå så paff över att någon faktiskt tryckt en T-shirt med budskapet att man är stolt över att vara heterosexuell.
Det var bara en så konstig grej som liksom fick mig att på ett egentligen alldeles för grundläggande sätt börja fundera över rasism och homofobi på ett helt nytt sätt. För någonstans har jag tänkt att det handlar om rädsla för eller hat mot det som är annorlunda mot en själv. Det har jag, även om jag såklart äcklas av det, ändå på något vis kunnat greppa.
Om saker en inte rår på är vad man är mest stolt över hos sig själv, vad är man då för en misslyckad person? Jag är främst stolt över mig själv för att jag är en smart individ som känner omtanke för mina medmänniskor. Men ens hudfärg eller ens sexuella läggning? De rår ju ingen människa för. Det är ju ett totalt lotteri.
Men det är ju å andra sidan vad “Pride” (som på svenska betyder stolthet) innebär. Varför kan man vara stolt gay men inte stolt hetero? Jo, för att folk (nazister, bland annat) genom alla tider förtryckt, fängslat och mördat människor för att de inte varit hetero. Pride är ett ställningstagande som går ut på att motarbeta de som vill förtrycka icke-heteros. Att inte vara hetero, att visa det rakryggat, det kan man vara stolt över. För i denna sorgliga värld kräver detta mod.
Saken med nazister är ju just det, att de tror att personer av annan hudfärg eller sexuell läggning än de själva är ett hot mot deras egen existens. När historien i själva verket bevisar motsatsen. Nazister hatar folk för attribut de själva inte valt, och har så gjort i alla tider. Det är det farliga med att prata om omvänt förtryck, för det bekräftar världsbilden hos de vita heterosnubbar som är osäkra på sig själva och tycker att gå med i en militant terrorgrupp är en bra lösning på det problemet.
Den egenskap jag nämnde tidigare att jag är stolt över hos mig själv, det där om omtanke för sina medmänniskor, den kan jag aldrig stänga av. För nazismens blotta existens, hur den än tar sig i uttryck (det kan vara våld, det kan vara en korkad T-shirt), är ett hot mot andra människor. Sådana tillfällen som det i Almedalen förra året som påminner mig om varför det jag skriver här är viktigt.
Runt om i Sverige sker attacker på gay-klubbar, på RFSU:s mötesplatser, mot religiösa byggnader som inte är kyrkor, och mot politiska partier som står upp för människors lika värde. För varje tillfälle en av oss, som varken tillhör gruppen som hatar eller de som utsätts för hat, inte vågar säga emot när någon säger något så dumt som att de är “stolt hetero” så bidrar vi till att hatet får sippra på.
Jag önskar att jag hade sagt något klyftigt eller åtminstone valt att hytta med näven åt det där gänget nazister. Men jag var delvis för paff och för skraj. Och varje dag påminner jag mig själv om att "modig" också måste bli en egenskap hos mig själv, för mina medmänniskors skull. Det är lättare bakom ett tangentbord än på öppen gata. Jag, vi, får inte se det som att vi har något val.