Att inte längre kunna ta vilket jobba som helst, inte kunna jobba heltid, i värsta fall inte jobba alls. Att ha smärta vid samlag, eller att inte kunna ha sex alls. Konsekvenserna är ekonomiska, sociala, psykiska och fysiska. Vad handlar det om?
Jo, det handlar om den enda sjukvårdsinsats som omfattar alla människor i Sverige, för tro det eller ej, även män växer i en kvinnas livmoder och kommer ut skör och skrikande mellan en kvinnas ben. Ändå är detta en ”kvinnofråga” trots att bristerna i vården, drabbar inte bara kvinnan, utan hela familjen. Finns det någon annan vårdinsats som är så fylld av åsikter, känslor och moraliska synpunkter?
Berätta att du är gravid, så kommer snart mängder av råd, och det finns hur många icke vetenskapliga artiklar i diverse magasin, samtidigt som kunskapen om hur kvinnors underliv fungerar är undermåligt, även hos professionen.
SBU, myndigheten som jobbar med medicinsk utvärdering, fick 2016 i uppdrag att titta på kunskapsläget om förlossningsskador. Resultatet var nedslående. Oavsett om det handlade bristningar, inkontinens, kvarvarande smärta så saknades det vetenskapliga belägg för hur man undviker och identifierar förlossningsskador, därmed ingen ”best pratice” som varje förlossningsklinik jobbar efter. Sedan dess har regeringen gett fler uppdrag till SBU, mer forskning och arbeten påbörjats, miljardsatsningar och uppdrag till socialstyrelsen för att ta fram riktlinjer samt säkerställa barnmorskors arbetsmiljö.
Varför har det tagit sådan tid, det är ändå 2022? Mycket som har med kvinnokroppen att göra betraktas som något som ska accepteras, inte repareras. Det är så naturligt, uppriktigt sagt är ju faktiskt de allra flesta åkommor vi människor drabbas av just naturligt, men ingen säger åt män att knipa när muskeln är av. Något har dock hänt, jag har varit engagerat i kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa under många år, som lärkvinna utbildat blivande läkare i gynekologiska undersökningar, som ledamot debatterat och motionerat i riksdagen.
Tack vare modiga kvinnor som öppet vågat berätta, och jag skulle säga: tack vare mötesplatser som Facebook har vi kunnat spegla oss i och stötta varandra. Jag blev inbjuden i en grupp för förlossning skadade för att jag som politiker skulle kunna följa och se vad så många kvinnor möter i vården.
Eller rättare sagt: inte möter. Det här var långt innan min egen förlossningsskada upptäcktes. Jag hade sökt för besvär, men allt såg fint ut, det som kvinnor ofta får höra, tills jag av en slump råkade få en gynekolog med rätt kunskap. Det är 5 år sedan jag fick skadan, de senaste jag fick höra var att det är mer än 2 års väntetid för att få den åtgärdad i Norrbotten. Det var i början av pandemin.
Så när Kennet Backgård blir konfronterad om att Norrbotten halkat ner och nu har de längsta väntetiderna i landet för specialistvård, bör man inte vifta med plusresultat och säga att det INTE är misslyckande. För den som väntat 2,5 år på att åtgärda en skada, och regionrådet efter påtryckningar av Uppdrag granskning om uteblivna satsningar för ambulanser slänger i väg ett sms ”här har ni er ambulans” blir det ett rött skynke. Är det så regionledningen hanterar vårdfrågorna? Jag prognostiserar att många kvinnor som väntat på att få sina problem åtgärdade kommer börja ringa och vänta sig sms om vård i rimlig tid.