Som de flesta andra följer jag elprisernas utveckling. I norra Sverige sitter vi, än så länge, på ett elöverskott som vi säljer till omvärlden, och priset hålls nere eftersom priserna på vår närmarknad inte är lika höga som priserna på kontinenten. Men modellen var ju i grunden tänkt för att ge incitament till nyproduktion i de delar av landet där priserna är höga. Ska vi byta ut den till en statlig enhetstaxa? Vad skulle det betyda för var nyproduktion hamnar? Blir det rättvist då?
Ett annat exempel handlar om tillgången till polis i Stockholm innerstad. Att man inte sett några konstaplar alls i sitt bostadsområde, trots att det sitter tiggare på gatorna och den lilla parken används som urinoar. Jag kan säga att vi i norr har ganska långt mellan polisresurserna vi också. Här täcker ett fåtal poliser en enorm yta, och med den äran, men det är långa ställtider tills man är på plats om något oförutsett händer. Ska människors ovilja över att behöva se misär i sitt närområde betyda att vi ska använda statliga resurser, konstaplar, till att patrullera omkring i, i grunden, trygga områden för att det annars blir orättvist? För vem?
I all glädje över utvecklingen i norra Sverige kan jag konstatera att det inte heller är så enkelt. Etableringskommunerna sliter för att hinna med i den utveckling som sker. Hur ska man kunna bygga den infrastruktur som de nya, stora företagen behöver? Hur ska man ha råd att, mer eller mindre på spekulation, bygga alla bostäder? Pengar saknas. Detaljplaner och tillstånd kommer ur långsamma processer. Man sliter sitt hår. Men i samma stund finns det också ett antal små glesbygdskommuner som inte riktigt är med i matchen, som inte heller har en krona över till att ligga i framkant och som tvingas se eller medverka till att servicen till medborgarna minskar därför att vi är för få för att det ska vara rationellt. Tillbakadragandet har gett en oro över orättvisor i samhället som gör saker med folk. När man upplever sig vara förlorare vill man gärna sparka på någon annan, nån som man i alla fall tycker sig vara bättre än. Det är sen gammalt, det är inte vackert, men jag ser det hända.
Min poäng handlar om rättvisa. Kräver rättvisan att du ska ha det lika dåligt som jag eller är det rimligt att bygga ett samhälle på att vi har det olika på olika ställen? I grunden behöver vi naturligtvis ha en lägsta nivå. Skolan ska vara lika bra överallt. Vården ska vara till för alla, vilket betyder att man inte bara behöver jobba med kvaliteten utan också med tillgängligheten. Jag avundas inte dem som har ansvaret för helheten, våra rikspolitiker och vår tillträdande regering. Överallt behöver vi ha kraft att skapa tillväxt men det kan självklart inte alltid vara den fattige, den som finns i de mindre sammanhangen eller har lite sämre förutsättningar som borde förstå att bara de andra får först så kommer turen så småningom till oss.
Jag tror mindre och mindre på att det nånsin kommer att se likadant ut överallt. Men likvärdighet kan kanske skapas på andra sätt? Jag tror att likvärdigheten kan komma ur otraditionella lösningar och andra gränser för vems ansvaret är. Men till syvende og sidst tror jag på att den lägsta nivå som vi bestämmer oss för ibland måste gå före det som är mer extravagant. För om man upplever att krubban är tom så är det nära till att hästen bits. Oavsett om vi talar om elpriser eller om samhällsservice. Och det blir inte bra då.