Barn engagerar oss alla. För de är så viktiga, så nyfikna, stundvis sårbara, och framför allt vårt (vuxenvärldens) ansvar. Av den anledningen valde jag att påbörja förskollärarutbildningen, efter år som vikarie på en förskola i kommunen. Detta var när jag fortfarande bodde i Östersund, och ännu inte tänkt på att jag kanske skulle jobba som ledarskribent.
För att bli vikarie krävdes att bli inringd och dyka upp ett par gånger. Det är helt logiskt att arbetsplatser som ringer en och som inte får något svar går vidare på listan tills någon tackar ja, och att personen som tackar ja sedan hamnar högst upp på ring-listan till nästa gång. Men det skapar något av en otrygg tillvaro för den unga vikarien som aldrig vet en morgon om hen kommer att få jobba eller inte, och vad effekterna blir av att tacka nej.
Det var mitt i sommaren och stadsfestivalen Storsjöyran pågick. Men jag, som blivit ombedd att jobba och som inte kände att jag var i position att tacka nej till jobb, drack kaffe på förskolan jag just låst upp för dagen medan jag väntade på att få ta emot de första barnen.
Vi höll till på en annan förskola än den jag var anställd på, eftersom vi var hopslagna under sommaren. Barn som gick där till vardags blev brydda när jag var den som tog emot. De kände ju inte mig. Men de kände åtminstone till lokalerna, och började leka. Barn som gick på ”min” förskola var inte bekanta vid lokalerna, men de var å andra sidan bekanta med mig så det gick bra om än vissa ville sitta i mitt knä en längre stund efter att föräldern gått. Och barn som varken kände mig eller lokalerna de grät. Jag försökte trösta. Distrahera. Bjuda på frukt.
Det fanns föräldrar som sagt att deras barn skulle komma men som sedan aldrig dök upp. De hade kanske löst det på annat sätt, men för det muttrade personalen i köket som fick slänga mat. Vissa dagar var vi fler vuxna än barn och jag, som var inringd vikarie och som hellre hade hängt i hamnen med polarna över ett glas sangria just då, kände mig inte supernöjd med tillvaron.
Sedan fanns det föräldrar som alltid var sena vid hämtning. Ofta de som skulle hämta precis vid stängning. De som inte kunnat ta sig från jobbet, kanske för att de var i min ålder och således befann sig på en plats på arbetsmarknaden där man inte riktigt känner att man kan säga nej till jobb. Men för varje kvart de jobbade över jobbade jag en över en halvtimme.
På förskolan tar sig samhällets klasskillnader i uttryck. För när jag senare började läsa till förskollärare på universitetet och vi präntade in både barnkonvention och läroplan i våra medvetanden, så visste jag att det stundvis är helt omöjligt att uppfylla de krav som medföljer.
Som den grundläggande sak att barn, oavsett bakgrund, ska bli lika behandlade och har rätt att känna sig trygga. Hur lika blir det om vissa sätts i helt andra lokaler eller med helt annan personal vissa tider på året? När den enas pappa kan ringa och säga att barnet inte kommer idag för att ungen ska vara med farmor och äta våfflor, medan ett annat barns mamma kan ringa och meddela att hon blir sen när hon ska hämta för att hon är fast på jobbet?
Och hur ska en kommun lösa den ekvationen? Jag förstår att många i Piteå är upprörda nu inför sommarens uppdelning av lokaler och personal. Jag förstår personalens frustration. Jag förstår föräldrarnas upprördhet. Jag förstår att vissa då hellre väljer att ha barnen hemma (om man har ett sådant jobb) eller hos . Och jag förstår det dåliga samvetet hos de föräldrar som inte har den möjligheten. Jag har sett den i deras ögon.