Jag har aldrig varit med om att någon vägrat lära sig uttala mitt efternamn. Ingen har någonsin ifrågasatt mitt hemmahörande i mitt eget kvarter, eller i mitt eget land. Ingen polis har någonsin antagit att jag är ute efter tjafs bara genom att titta på mig.

Jag har alltid kallat mig själv för antirasist. Jag är en del utav generationen syster duktig, en ängslig samhällsvetaralumn som föddes ur den fjärde vågens feminism. Besatta av att dunka varandra i ryggen, och ömsom utesluta varandra för minsta politiska snedsteg, är det väldigt viktigt för oss att ha rätt men kanske helst berätta för andra att de har fel. Vi delar. Vi gick till protesten. Vi var där. Men sedan då? Vågar vi titta oss själva i spegeln och se det vita spöket glo tillbaks? För det är något vi måste snacka om.

Rasism handlar inte om isolerade händelser, utan om en vittspridd infektion på samhällskroppen. Den skavande sanningen är att även fast jag personligen inte agerar rasistiskt, så gör samhället jag gynnas av att vara vit. Även fast jag inte menar att agera rasistiskt, kan det ändå läsas in i sättet jag lever mitt liv. I princip segregerat. Vi och dem, omedvetet. Och jag är absolut inte ensam i detta hyckleri. Jag har sett alla bilder från era volontärresor efter gymnasiet och jag kan säga att de knappast åldras med värdighet.

Genom performativ aktivism blir politiskt gräsrotsarbete en massproducerad slogan som alla kan haka på utan vidare eftertanke. Aktivismen blir identitetspolitik, till för att presentera oss själva som det välmenande undantaget. Där vi behöver finna en resurs att förändra samhället med finner vi istället ett bottenlöst hål av tom politisk korrekthet. 

När till och med Ebba Busch, en skrupelfri högerpolitiker som genom ord och handling aldrig ens försökt låtsas som att hon är antirasist söker bekräftelse på sociala medier genom att hashtagga "Black Lives Matter" tror jag inte mina ögon.  Jag vägrar att hålla min antirasism till en samma låga standard som Ebba håller sin.

Folk har känt sig bekväma med att vara rasister framför mig, och jag har låtit det hända. I chock, i rädsla. Kanske i slutändan, för att jag har råd att vika undan blicken. Jag är vit, vänstervriden, kånken på ryggen, teakbyrå i hallen och alldeles för dålig på att ifrågasätta min egen och andras performativa antirasistiska aktivism. Det är slut på det nu. Det finns en anledning varför högern älskar nidbilden av den vita vänstern som inte lever som den lär.