Hotet från Ryssland har fått en helt ny form

Det heter att den som sår vind, skördar storm. Att det åtminstone ibland finns en sanning i det ordspråket har sällan varit så tydligt som under midsommaraftonens och midsommardagens dramatiska utveckling i Ryssland.
Ryssland och president Vladimir Putins regim har i många år verkat genom och byggt upp den organisation av legosoldater som går under namnet Wagnergruppen, och som fram till lördagen leddes av Jevgenij Prigozhin.
Den har fungerat som den ryska regeringens bulvan och förlängda arm, och stått för krigsförbrytelser och destabiliserande verksamhet i Syrien, i Centralafrikanska Republiken och Mali – men har under det ryska anfallskriget mot Ukraina fått en central roll även i det.
När Wagnergruppen under fredagen vände sina vapen mot den ryska regeringen, ockuperade miljonstaden Rostov och under högljudda – men något oklara – krav på reformer tågade mot Moskva tycktes det för ett ögonblick som om de var på väg att störta den regering som skapat dem.
Så blev inte fallet – 20 mil från Moskva vände de om efter att någon sorts lösning förhandlats fram, och det första vi måste konstatera är att vare sig orsakerna till eller konsekvenserna av det som inträffade är kända än.
Det är mycket vi inte vet, ännu mer som vi inte förstår och ytterligare ännu mer som ingen vet än, eftersom det fortfarande ligger i framtiden och ännu inte har hänt.
Men redan nu kan det inträffade säga oss en hel del om graden av den oenighet som råder i det ryska lägret, och den svaghet hos den ryska regimen som Wagnergruppens uppror avslöjade.
Om någon fortfarande bevarade bilden av Vladimir Putin som en slipad maktspelare med alla korten på handen, måste den för alltid vara bortblåst nu.
För oss som stöttar Ukrainas kamp för självständighet och frihet kan det tyckas glädjande. Det finns en sådan aspekt av det, för allt som kan förkorta kriget och påskynda den ukrainska segern är välkommet – ändå finns det ingen som kan påstå att detta är goda nyheter.
Det är snarare oroväckande, eftersom det utgör ett tecken på en destabilisering av den ryska sfären som i kombination med det eskalerande kriget – där Ryssland nyligen ställde till med en humanitär och ekologisk katastrof genom att spränga en kraftverksdamm – riskerar att få ödesdigra konsekvenser. 
Det vi ur ett svenskt perspektiv behöver förstå är att det ryska hotet gentemot oss och Europa just nu inte ser ut som det gjorde under det kalla kriget, eller ens som det gjorde för två år sedan.
Chanserna för ett samlat och överlagt angrepp mot exempelvis oss eller de baltiska staterna är i nuläget minimala – det kommer helt enkelt inte att rulla iväg några pansarkolonner i riktning mot väst.
Risken är i stället att de som i fredags kommer att rulla omkring i Ryssland – och det är en ytterst skrämmande utveckling. Att ett land med världens näst största kärnvapenarsenal har en så svag regim att den kan utmanas och skäras sönder av krigsherrar är ett helt annat mardrömsscenario, som vi måste vara förberedda på.
Det som också ligger i våra händer är att fortsätta stödet till det Ukraina som fortfarande är under angrepp, och att på varje punkt vara tydliga med att det krig som startades av Vladimir Putin när som helst kan avslutas av honom; allt de ryska trupperna behöver göra för det, är att omedelbart utrymma ukrainsk mark.
I förlängningen måste vi också vara tydliga med vårt stöd för en demokratisk rysk opposition – allt för att undvika att den vind som Vladimir Putin har sått bryter ut i en fullständig storm.