I går började höstlovet i alla Sveriges skolor. Så här mitt i terminen kommer det välbehövda avbrottet som en befriare. Till skillnad från på våren så är höstterminen inte fylld av kortveckor och lov. Det är hela långa veckor. Detta uppskattas i grunden av lärarna som har större möjligheter att hålla uppe kontinuiteten i undervisningen. Men just höstlovet är väldigt efterlängtat av alla. Både elever och skolpersonalen känner att eleverna behöver få en chans till en längre återhämtning. Detta är en av alla de faktorer som bidrar till att skapa arbetsro i skolan.
Arbetsro för skolans personal handlar inte bara om i vilken form eleverna är. Det handlar, skulle jag vilja säga, än mer om vilka krav skolans personal upplever att omgivningen ställer på dem. För några dagar sedan så kom jag i samspråk med en pedagog som tog upp vilken tid det tar för skolans personal att reda upp konflikter och att hantera fostran av eleverna. Jag har all förståelse för att pedagogen i fråga upplever att detta tar mer tid nu än tidigare och att det ”stjäl” tid från ämnesundervisningen.
Men pedagogens frustration pekar egentligen på två skilda samhällsproblem. Det första, och i grunden kanske det mest allvarliga, är hur fostran av våra unga fungerar utanför skolans värld, eller egentligen om man ska vara ärlig hur dåligt den numera fungerar. I många hem fungerar fostran av barnen utomordentligt bra. Föräldrarna överför sunda värderingar till sina barn och ser också till att barnen fungerar socialt tillsammans med andra barn och vuxna. Men det finns tyvärr alltför många föräldrar som kanske inte har orken eller förmågan att klara av detta. Detta smittar då av sig på skolan och gör arbetet med värdegrundsarbete och fostran tyngre.
Det andra problemet är att debatten kring skolan har varit väldigt snäv under senare år. Den har i det närmaste helt fokuserat på skolans kunskapsuppdrag, vilket i sig inte är konstigt då detta är skolans huvuduppdrag och resultaten sjunkit kraftigt under senare år. Men det man har glömt är att skolans kunskapsuppdrag och skolans fostransuppdrag är kommunicerande kärl. Ska man lyckas med kunskapsuppdraget måste hela arbetssituationen i skolan fungera. Båda benen måste bära upp skolan. Det här måste vi tala mer om.
Vad svensk skola mest av allt skulle behöva är borgfred i skolpolitiken. Breda uppgörelser som är stabila över tid och över maktskiften. Ett höstlov från allt form av panikartad reformpolitik. Skolans personal behöver arbetsro och kontinuitet. Utbildningsminister Gustav Fridolin borde ta chansen nu när budgeten är lagd och bjuda in de övriga partierna och de båda lärarförbunden till konstruktiva samtal kring skolans långsiktiga framtid i syfte att hitta fram till blocköverskridande överenskommelser i utbildningspolitiken.
Stabilitet och kontinuitet är inte endast av godo för personalen. Det skulle även gagna eleverna. Lärare som i lugn och ro får fokusera på mötet med eleverna för att ge dem de bästa förutsättningarna i deras lärandeprocess kommer att göra ett bättre arbete, och eleverna blir därmed också vinnare.
Så även om elever och lärare i den svenska skolan nu tar höstlov så får utbildningsministern inte ta höstlov. Fridolin har en viktig läxa att ta tag i. Han kan inte låta den bli liggande, utan måste agera nu.