Centerpartiet föreslog under tisdagsmorgonen att Sveriges elever ska få ett två veckor kortare sommarlov än de är vana vid.
Det kom mitt under pågående skolstartsvecka, och man kan lugnt säga att det inte är ett förslag som kommer att ge partiet en skjuts i skolvalen under kommande år – men så är det inte heller det som är avsikten.
Avsikten är i stället att försöka bryta den nedåtgående trenden för kunskapsnivån hos svenska elever – som inte är jämnt fördelad, utan drabbar vissa grupper av elever särskilt hårt.
I grunden är tanken god. Tid tillsammans med en undervisande lärare är det allra viktigaste skolan kan ge sina elever, och mer av den varan är just vad många elever i behov av stöd behöver.
Att tvåterminssystemets sommarlov är så långt har att göra med såväl historiska orsaker som med hur vädret ser ut på våra breddgrader, men det är inte orimligt att tänka sig att ett så långt uppehåll hos vissa bidrar till att bryta studievanan och tvingar fram något av en omstart.
Att se över sommarlovets längd är en av de saker som man skulle kunna göra för att försöka att höja resultaten, och detta är inte första gången tanken förs fram; exempelvis Socialdemokraterna har redan ett kongressbeslut om att sommarlovets längd bör ses över.
Det betyder emellertid inte att det centerpartistiska förslaget – taget för sig – är en bra idé, och det stötte snabbt på patrull från såväl de politiska partierna som från lärarfacken.
Skolminister Lotta Edholm (L) förde fram att vi redan nu har en hårt pressad lärarkår, som dessutom har svårigheter med nyrekryteringen. Att i det läget lägga på ytterligare två veckors arbetstid om året, är inte nödvändigtvis det rätta draget.
Den är en rimlig invändning – och den träffar faktiskt själva kärnan i det problem som den svenska skolan har idag.
För visst behöver eleverna mer tid tillsammans med sina lärare – men det bästa sättet att ge dem det är faktiskt inte att se till att de vistas i skolan under en större del av året. Det är att se till att det finns fler lärare i skolan, och färre elever i klasserna som läraren tvingas dela sin tid emellan.
Inlärning fungerar nämligen inte på samma sätt som antalet arbetade timmar gör i en fabrik eller i en butik – det är en process där kvaliteten är minst lika viktig som kvantiteten, och där uppmuntran, arbetsro och uppmärksamhet spelar en nyckelroll.
Under förutsättning att man ger eleverna det kan en vecka eller två extra i skolan göra skillnad – utan blir det bara ännu ett lösryckt reformkrav som läggs på den svenska skolan, som att försöka fixa en kärvande motor med ännu ett stycke tejp.
Då är nyheten desto mer glädjande att Centerpartiet under den nyvalde partiledaren Muharrem Demirok tycks ha tagit ett allvarligt intresse för att debattera skolfrågor, och kanske också för att lösa ett av den svenska skolans mer grundläggande problem; nämligen den om friskolekoncernernas obegränsade vinstuttag.
För om det finns någonting som alla vid det här laget borde vara överens om, så är det att skolans problem i hög utsträckning är en resursfråga: Får skolorna de pengar de behöver, och läggs de verkligen där de borde läggas?
I rätt många fall är svaret uppenbarligen nej. Varje krona som tas ut ur verksamheten är en krona mindre som spenderas på svenska elever. Så länge det är så kan man förkorta sommarlovet precis hur mycket man vill utan att grundproblemet är löst; att våra elever inte får den utbildning de förtjänar, och som vi gemensamt har kommit överens om att vi ska betala för.