Idag vet vi att den hittills äldsta, kända bosättningen i Norrbotten, och norra Sverige, är 10 600 år gammal. Detta fynd förändrade teorin om isavsmältningen och vår regions förhistoria blev med ens 1000 år äldre. Bosättningen i Aareavaara visade att människor vandrat in i det som idag är Norrbotten så snart inlandsisen släppte sitt grepp.
Ser man till de arkeologiska fynd som hittats i Norrbotten visar de en region som under hela förhistorisk och in i historisk tid haft ett brett kontaktnät. Föremål från nuvarande Ryssland, Baltikum, Finland, Norge och en rad andra platser skildrar en befolkning som i allra högsta grad varit aktiv och integrerad i vidsträckta nätverk.
Bilden av norra Sverige som en periferi, närmast obebodd vildmark, uppstod först i samband med att det som idag är Norrbotten började införlivas i det svenska riket med början under medeltid.
Sen har den bilden använts och reproducerats av beslutsfattare, företrädare för ekonomiska intressen och andra för att argumentera och motivera exploatering av både människor och naturresurser under århundraden.
För om ett land ansågs vara obebodd vildmark var naturresurserna fria att lägga beslag på. Befolkningen, som besvärande nog ändå fanns där kunde användas både för att hävda svensk överhet, arbetskraft och som föremål för olika former av ”civiliserande” åtgärder, främst genom kristnandet. Befolkningen kunde också, användas som "den andre", det främmande folk som den moderna svenska staten kunde kontrasteras emot, ett vanligt grepp i koloniala sammanhang.
Begreppet vildmark förekommer fortfarande i vissa diskussioner om Norrbotten. Att exempelvis Europas sista vildmark finns här. Problemet är att även det som betraktas som ”vildmark” är ett kulturlandskap sedan tusentals år tillbaka.
Hur påverkas ett samhälle som under sekler förnekats sin historia? Hur påverkas kommande generationer av att man än idag knappt läser något om norra Sveriges historia i skolan?
Jag har inte alla svaren på de frågorna men några konsekvenser framstår som klara.
En solklar konsekvens är att vår historia fått ta skada. Vattenkraftsutbyggnaden skedde utan större hänsyn till länets kulturarv och historia, mängder av förhistoriska och senare tiders lämningar dämdes över utan undersökning. En oåterkallelig förstörelse av kunskap om vår gemensamma historia. Som gjordes möjlig av ett synsätt om att det inte fanns någon historia här i norr att ta hänsyn till. Ett synsätt och förstörelse som fått sin fortsättning i det moderna skogsbrukets framfart. Markberedningen skadar och förstår oräkneliga lämningar varje år.
En annan konsekvens är att generationer av invånare fostrats i föreställningen att det inte fanns något att vara stolt över här, inget som var värt att bevara. Utan kännedom eller stolthet över sitt ursprung eller sitt hem skapades också den rotlöshet och identitetskris som underbyggde den utflyttning som ägde rum från 1960-talet och framåt. Under lång tid exporterade vi inte bara naturresurser utan människor också.
Mycket har glädjande förändrats, många (åter)upptäcker sin historia och identitet, många vågar nu visa den med stolthet men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det är dags att riva de sista resterna av det koloniala arvet.