”Det är så många. Det är så mycket. Det tar aldrig slut. Säger detta för att det är sant, minst 99 % av allt sånt här skrivs av män. Det är ett faktum. Vi har ett vansinnigt stort problem, och vi män har ett ansvar att öppna ögonen inför detta. Det är inte mestadels psykiskt sjuka som skriver så här. Det är vanliga män. Från alla klasser. Alla bakgrunder. Alla åldrar.”
Citatet kommer från Snubbarna, en facebooksida som lägger ut inlägg från sociala medier, inlägg präglade av hot om våld, våldtäkt, sexism, rasism, ett allmänt människoförakt. Inläggen skickas in från enskilda som utsatts. En läsning av sidan blottar ett mörker, ett elände som väller ur smarta telefoner, plattor och datorer.
Snubbarna anonymiserar inte dem som står bakom inläggen, vilket kan vara etiskt diskutabelt rent publicistiskt. Å andra sidan kan de hot som skickas rubriceras som exempelvis olaga hot, trakasserier, kränkningar och hatbrott.
Hur ska dessa internetförövare förstås? Har inte folk bättre saker för sig? Hur hinner de? Hur mår de här människorna egentligen? Om en tänker att detta är frustrationer av olika slag så kanske det egentligen handlar om ensamma män(niskor) som inte har någon att prata med i vardagen. Som inte kan verbalisera sina känslor. Som sexualiserar sina tillkortakommanden, sin besvikelse och missräkning. Om det vore så enkelt skulle mitt råd bli: Ring radiopsykologen.
Jag tror att det går att skilja på olika nivåer av hat; individuellt och strukturellt hat. Jag menar att det är skillnad på hat som en känsla och hat baserat på värderingar. Ett exempel på det senare är misogyni – kvinnohat/förakt. Det har funnits länge och numera har det kanske övergått i feministhat. Misogyni grundas på en strukturellt förankrad lägre värdering av kvinnor i jämförelse med män. Vetenskapen och andra samhällsinstitutioner har historiskt varit eniga om detta. Misogyni utövades – och utövas – både av samhällsinstitutioner och av individer. På motsvarande vis är det med rasism. Eller islamofobi. Homofobi.
Hat som känsla och strukturellt betingat hat går hand i hand. Snubbarnas sida visar det tydligt. Ett hot om våldtäkt kan åtföljas av nedvärderande och föraktfulla formuleringar om kvinnor och/eller feminister i allmänhet. Ofta är retoriken rasistisk. Jag tror att näthatare gillar att skrämmas, att med sitt kön sätta kvinnor på plats och försöka visa vem som har makten. Det är inte helt ovanligt att hat och hot åtföljs av bilder på erigerade penisar. Möjligen är de här männen desperata över att det manliga privilegiet håller på att försvinna, om än i långsam takt.
Näthat och näthot är brottsartade fenomen som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen och som kan vara svåra att komma åt juridiskt. Särskilt när det riktas mot kvinnor, en befolkningsgrupp som inte omfattas av hatbrottslagstiftningen. Ibland är sexistiska yttranden, som åtföljs av direkt hot mot en enskild person, dock möjliga att klassificera som olaga hot, enligt brottsbalken.
Det här har pågått bra länge nu och jag tycker att politiker i samtliga läger duckar för att det är håller på att bli helt okontrollerbart. Det är en parallellvärld som har resonans i den offentliga debatten, folklagren och i historien.
Intensiteten och grovheten är så påtaglig att åtminstone polisen planerar att inrätta en särskild enhet med kompetens för näthat och näthot. Det fick jag veta i samband med en polisanmälan av näthat. Men så klart är inte det här enbart en polisiär sak, utan en såväl allmänmänsklig som politisk fråga som handlar om ett allt obehagligare samhällsklimat.