På lördag händer det mycket. Det blir ett litet pussel att hinna med allt det som ska hinnas med. Men vad är det då som händer, frågar du kanske? För när det gäller en socialdemokratisk ledarskribent så är nog inte det första man tänker på prinsbröllopet som går av stapeln i Stockholm. Men det är faktiskt en av de saker jag ska hinna med på lördag. Till det ska jag återkomma lite senare. För det är den jag ska ägna huvuddelen av min krönika åt. För det finns en hel del att reflektera över kring detta.
Men vad händer mer då? En sak ni inte får missa är invigningen av årets festspel i Piteå. Även här finns det en del att reflektera över. Ur ett rent politiskt perspektiv. Men innan jag går in på detta så vill jag bara slå ett slag för invigningskonserten. Programmet är brett. Alltför brett kan nog en del tycka. Men så tycker jag det ska vara. Olika musikvärldar kompletterar varandra, och mötet mellan dessa kan locka till nya möten med musik du kanske inte mött tidigare. Så på lördag kommer Eurovisionvinnaren från 2012, Loreen, stå på samma scen som yrvädret Åsa Ivarsdotter, de franska strängarna i Vindla, organisten Andrew Channing och den norsk-svenska trion Eclipse som gjorde succé vid förra årets festspel.
Min teaser om en politisk reflektion kring årets festspel har att göra med mina egna reaktioner kring själva temat för årets festspel, och nu har jag inte formuleringen exakt men det är i stil med: Av kvinnor, med kvinnor, för kvinnor och barn och några män. Huvudfokuset i årets festspel ligger nämligen på kvinnorna i programmet för att lyfta fram dessa i festspelssammanhanget. Det tycker jag är både briljant och angeläget. Men den tankeställare jag fått mig är varför jag blir provocerad av underrubriken. Jag som är van att inte tillhöra majoritetsnormen borde ju absolut inte bli störd av denna utan mer tilltalas av den. Och visst tilltalas jag av kaxigheten och den udd som finns i den. Kan det vara så att jag störs av att bli exkluderad genom att utan att bli tillfrågad bli inkluderad i gruppen män. Att jag egentligen störs av att någon annan stoppar in mig i en grupp bara för att jag är man. Det råkar ju kvinnor ut för dagligen. Jag har funderat mycket på detta ända sedan det möte som vi satte temat. Och fortfarande har jag inte kommit på vad den springande punkten egentligen är om jag ska vara ärlig. Får nog ta och fundera vidare på detta.
Något som är betydligt lättare att förstå är min kluvenhet till allt som rör den kungliga familjen i vårt land. För å ena sidan så är jag övertygad om att det svenska statsskicket med en konstitutionell monarki i grunden är orättfärdigt och felaktigt. Viktiga ämbeten i vårt samhälle ska inte gå i arv. Att kronprinsessan Victoria en gång ska bli statsöverhuvud i vårt land för att hennes pappa råkar vara vår nuvarande kung är omöjligt att försvara.
Men… Samtidigt så fascineras jag verkligen av kungligheter och älskar att läsa om dem, se på deras vackra kläder och att drömma mig bort till en värld som aldrig kan bli min. Kan inte annat än att tycka att kronprinsessan är en fantastiskt bra representant för vårt land och att ingen president skulle göra det bättre. Så på lördag kommer jag att bänka mig framför TV:n och kolla in när Carl Philip och Sofia skrider uppför altargången i Slottskyrkan för att bli man och hustru, och just då kommer jag fullständigt att strunta i att jag egentligen tycker att de borde vara ute på den öppna arbetsmarknaden och förtjäna sitt levebröd själva. Då ska jag i stället njuta av kläderna, glamouren och all den romantik som kommer att flöda.