Ha inte för bråttom att vända blad

Idag kommer av allt att döma den svenska grundlagen att förändras. Det är fråga om det nya brottet utlandsspionage, som ska göra det lättare att hålla hemligt sådant som – om det publicerades eller tilläts komma ut – skulle kunna skada Sveriges förhållande med andra länder och internationella omskrivningar.
Det är ingen stor förändring, och ingenting som har rönt särskilt mycket uppmärksamhet eller intresse förrän det är på väg att bli verklighet. Kanske är det också därför det har kunnat drivas igenom av en stor och relativt obesvärad riksdagsmajoritet.
Men dagens omröstning kommer också med en timing som sätter fingret på det som är det problematiska med den här lagstiftningen, och som har fått företrädare för många medier och tryckfrihetsvänner att reagera.
För det första sker det samtidigt som allt fler detaljer i det mycket omtalade spionagemålet mot två bröder som misstänks ha sålt svenska hemligheter till Ryssland blir offentliga.
Det är ett av våra få exempel på omfattande utlandsspionage i vår tid – och om någonting så visar det att vår lagstiftning inte ens i nuläget är tandlös mot den sortens verksamhet som i sanning är värd att bekämpa.
Spionage är svårt att bekämpa – det hör till sakens natur att det sker i hemlighet, och det är ofta ännu svårare att bevisa efter att själva brottet har skett. 
För det andra sker det samtidigt som Sveriges förhandlingar med Ungern och Turkiet om att godkänna den svenska ansökan om medlemskap Nato pågår och befinner sig i ett avgörande skede.
Det ställer frågan på sin spets – om svenska medier fick tillgång till uppgifter som skulle kunna skada den svenska relationen med Turkiet och valde att publicera dem i nuläget, skulle det under den nya lagstiftningen då utgöra ett brott? Och är det i så fall så vi verkligen vill ha det?
På grund av lagens formulering om ett ”försvarlighetsundantag” är det svårt att säga exakt hur ett sådant scenario verkligen skulle bedömas – men är det i så fall en risk som vi är beredda att ta?
Det har knappast undgått någon att vi just nu lever i en orolig tid, med kraftiga spänningar i vår omvärld och med en ökad medvetenhet om – men också rädsla för – spionage och utländska påverkansoperationer.
Då är det naturligt att man vill se över och uppdatera lagstiftningen för att se till att den har alla de verktyg som krävs för att skydda rikets säkerhet i sådana tider.
Men det är minst lika viktigt att man i just dessa tider väljer att slå vakt om de grundläggande fri- och rättigheter som i vanliga fall inte blir ifrågasatta överhuvudtaget, eftersom vi har kommit att ta dem för givet.
Historien visar med all önskvärd tydlighet att det är just i kristider som det är möjligt att – utan att nödvändigtvis tänka så mycket på eller säga särskilt mycket om det – ta bort sådana rättigheter som skulle kunna ha stor betydelse för att skydda till exempel pressfriheten i ett ännu allvarligare krisläge.
Mycket gott kan göras med hänvisning till rikets säkerhet – men det är inte alls säkert att det som sker med hänvisning till rikets säkerhet alltid måste vara gott. 
Därför borde riksdagen idag ta ett steg tillbaka och inte rösta för att godkänna den nya grundlagsändringen förrän de har blivit föremål för en ordentlig debatt, och till dess att dess konsekvenser för yttrandefriheten har blivit ordentligt genomlysta.
Den är nämligen ett överordnat värde – och i fråga om just grundlagar är det nämligen alltid viktigare att de skrivs väl, än att de blir färdigskrivna så fort det överhuvudtaget är möjligt.