När jag var femton år visste vad jag ville och vad jag tyckte. Mina politiska ståndpunkter var att jag var emot krig, tyckte att ingen borde behöva svälta, och hade en t-shirt med George Bushs överstrukna ansikte på. Vad som hände i min kommun eller region hade jag i ärlighetens namn rätt dålig koll på. Jag behövde inte oroa mig för kommunens budget eller avstånd till närmsta sjukhus och att det visat sig vara en lyx fattade jag långt senare.
I Arjeplogs kommun pekar allt på att den enda gymnasieskolan i kommunen kommer att läggas ner och att kommunens unga framöver kommer tvingas flytta bort om de vill plugga. Kommunen gör rätt i att trolla med knäna och hitta lösningar för att hålla ungarna hemma i alla fall ett av de tre åren. Dock blir det rätt uppenbart att man i delar av Norrbotten får nöja sig med lösningar som hade fått större delen av den övriga befolkningen att gå i taket.
Detta beslut går givetvis att rationalisera ur ett ekonomiskt perspektiv. Både avstånd och befolkningsmängd påverkar skatteintäkter och kostnaden blir högre när det finns färre att slå ut dem på.
Det kommer aldrig vara lönsamt att bedriva välfärd i vissa delar av vårt land. Det borde emellertid ligga i hela landets intresse att hålla glesbygden vid liv, inte minst för att den möjliggör nödvändiga näringar. Men inte är det rimligt att ansvaret för en värdig skolgång i Arjeplog endast landar på de lokala förmågorna när det ligger i hela landets intresse att hålla hela landet vid liv.
De få unga som tillfrågats av SVT är skeptiska. Att indirekt tvingas ut ur sin kommun så tidigt i livet bäddar troligtvis inte för att återvända, trots att många säkert lovar både sig själva och sin familj just det. Och inte heller kommer ett ytterligare glapp i välfärden locka inflyttning för de få kvalificerade intressenter som söker sig till kommunen. De tillfrågade unga beskrev det som “början på slutet” och att “Arjeplog kommer att dö ut”.
Att livet inte alls blev som jag tänkt mig när jag var femton och att världen inte heller visade sig vara helt som jag trodde är nog ingen särskilt förvånad över, allra minst jag själv. Däremot tilläts jag ta reda på det i min egen takt och flytta hemifrån gjorde jag långt senare. Det borde glesbygdens unga också ges möjlighet att göra. Både för sin egen skull och för att Sverige behöver Arjeplog.