Just nu pågår en debatt om huruvida de ukrainare som flyr undan den ryska invasionen och kommer till Sverige ska erbjudas SFI-undervisning eller inte. Flera debattörer, partier och kommuner har öppnat för möjligheten, men än så länge har regeringen hållit emot.
Det är inte en enkel fråga. Enligt det europeiska massflyktsdirektivet som nu har aktiverats för första gången har de ukrainare som kommer till EU rätt att stanna i inledningsvis tre år, och även rätt att söka arbeten och ta del av sociala förmåner.
Det är däremot inte samma sak som ett permanent uppehållstillstånd, och avsikten är att de som kommer hit ska återvända till Ukraina när kriget och den humanitära krisen där är över. Enligt massflyktsdirektivet är de inte heller garanterade utbildning i värdlandets språk.
I den bästa av världar hade allt detta saknat betydelse. Där skulle det ha funnits en obegränsad potential att erbjuda flyktingarna undervisning i svenska, som bara stod redo att erbjuda flyktingarna undervisning i svenska oavsett hur lång eller kort konflikten vara.
Den värld vi lever i är dock – som vi är smärtsamt medvetna om – inte den bästa av alla möjliga. Under flyktingkrisen 2015 och de närmast följande åren skedde en massiv upprustning av SFI-utbildningen för att kunna ta hand om alla de nyanlända – men många av dessa platser har redan hunnit avvecklas.
Avtal har sagts upp och verksamheter har planerats om, lokaler används till annat och inte sällan har de som var anställda för att ge undervisningen nu nya jobb på andra platser.
Det gör att svenskundervisningen för nyanlända drabbas av samma gummibandseffekt som under de senaste veckorna har varit så smärtsamt tydlig för Migrationsverket – för några år sedan skedde en kraftsamling och upprustning, som följdes av en brant nedtrappning i takt med att migrationspolitiken skärptes. Nu, när platserna just har försvunnit behövs de plötsligt igen.
Till det kommer den osäkerhet som just nu präglar situationen på marken i Ukraina. Hoppet finns fortfarande om ett snart slut på konflikten, och om att alla de människor som tvingats fly sina hem någon gång i närtid ska kunna återvända till dem.
I ett sådant scenario är det tveksamt vilken glädje de eller någon annan skulle ha av att de under sin tid i Sverige lärde sig att skilja på ”den” och ”det.”
Det hoppet och alla de praktiska problem som är förbundna med en ny, plötslig upprustning av SFI-systemet får emellertid inte förleda oss till att fatta ett kortsiktigt beslut, som skulle kunna få negativa konsekvenser längre fram emot vägen.
Vi kan hoppas på det bästa, men vi är tvungna att förbereda oss på det värsta – och skulle det vara så att kriget och konflikten i Ukraina blir långvarig, så är det helt och hållet nödvändigt att vi denna gång lyckas bättre med integrationen och språkundervisningen än vi har gjort vid tidigare massflyktshändelser.
I Sverige har migrationsfrågan alltför ofta under de senaste årtiondena reducerats till ett enkelt ”ja” eller ”nej”, till om flyktinginvandring utgör en tillgång eller ett problem.
Det är inte bara en förenkling som brister i medmänsklighet – det är också ett irrationellt sätt att bemöta en situation som kan vara både och, men som helt avgörs av hur samhället väljer att hantera och bemöta den.
Därför borde målsättningen vara att så snart som det är möjligt ta de steg som är nödvändiga för att erbjuda de ukrainska flyktingarna SFI-utbildning, och så öka deras chanser att bli en del av det svenska samhället under den tid då de är här.