Min morfar Magnus skulle fyllt 100 år om mindre än en månad. Tyvärr avled han strax innan sin 90-årsdag men delar av hans historia finns fortfarande kvar, inte minst i mig. Min morfar hade Palme på väggen i sitt vardagsrum, arbetade liksom jag inom gruvindustrin, anställd hos LKAB i Svappavaara och deltog i den gruvstrejk -69 som präglat mitt fackliga engagemang, arbetarstolthet och historieböckerna sedan dess.

Det är snart på dagen 50 år sedan 35 personer satte sig ner på verkstadsgolvet på LKAB i Svappavaara i en protest mot maktlösheten och de dåliga arbetsförhållandena gentemot arbetsgivarna och som därmed också sköt startskottet för den vilda strejk som likt en organisatorisk löpeld spreds genom Malmfälten och som omfattade runt 5000 gruvarbetare under 57 dramatiska dagar.

Gruvstrejken kan ha varit gnistan som tände hela arbetarrörelsen och de reformer som rörde arbetslivet och arbetsmiljön under 70-talet ska därför inte underskattas. Min morfar fick se samhället både före och efter strejken.

Han såg arbetarrörelsen bygga det här landet med jämlikhetsreformer som förbättrade arbetsmiljön för honom och hans kollegor på individnivå men också den kollektiva vinsten för samhället i och med införandet av bland annat medbestämmandelagen (MBL) och lagen om anställningsskydd (LAS).

Jag undrar ofta vad han hade sagt om fackföreningsrörelsens medlemstapp idag och de faktum att 40% färre av de unga arbetarna (mellan 16–24 år) är med i facket om vi jämför med 90-talet. Hur ska vi upprätthålla det långsiktiga målet om den svenska modellens bevarande om tron på dess storhet i mångt och mycket håller på att rinna oss ur händerna?

Vad hade han sagt om det stora fokuset att anamma samma retorik som det främlingsfientliga partipolitiska alternativet där det låter som att skjutningarna på grund utav gängkriminalitet är det här landets största problem när det fortfarande dör fler människor på våra arbetsplatser och där samma främlingsfientliga parti inte vill att facket ska utse skyddsombuden?

Sedan hade jag givetvis velat se honom tillsammans med de barnbarnsbarn han aldrig hann träffa. Arvet jag bär efter min morfar, förutom att hans bild på Olof Palme idag hänger på väggen i vårt vardagsrum, är definitivt vetskapen om arbetarklassens makt så länge man organiserar sig tillsammans med sina arbetskamrater. Ett arv som hela jäkla samhället borde bevara.