Roligt att Västerbotten är så bra på könsbalans i sina nyhetsmedier! Gratulerar till ett bra jobb. I övrigt är det beklämmande segt att få representationen av kvinnor i svenska nyhetsmedier att öka, visar nyhetsstudien Räkna med kvinnor, som lanserades 23 november tillsammans med den globala nyhetsstudien Who makes the news?
För Sveriges del har representationen av kvinnor i nyhetsutbudet inte rört sig på 15 år. Då, år 2000, var Sverige ett av de länder med högst kvinnorepresentation, omkring 30 procent. Dessvärre är siffran är stabil – och ett antal länder har kommit i kapp och till med gått om Sverige. Det ser inte bättre ut i övriga Norden. I skrivande stund kommer ett e-brev från Norge som berättar att där har andelen kvinnor gått ned från 31 till 24 procent. Västerbotten utmärker sig i Norden, där snittet ligger på ungefär 50/50.
I Sverige samarbetar Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet, Kvinna till kvinna, Rättviseförmedlingen och det mediekritiska nätverkat Allt är Möjligt. Det är fjärde gången Sverige medverkar och den globala har gjorts fem gånger sedan 1995. Den här typen av räknefeminism anses tråkig men är fortfarande nödvändig.
I Räkna med kvinnor säger flera redaktioner att det där med jämställt utbud numera går med automatik, det sitter i väggarna. Nej, uppenbarligen inte. Rättviseförmedlingens rapport Rättvisaren, som kom häromveckan, visar ett liknande mönster. Dessutom finns det annan representationsforskning som också pekar på att den mest synliga i nyheterna är en vit man, ofta expert eller makthavare, eller kriminell.
Ett vanligt argument för att det så ofta är mansdominans på nyhetsplats är: Vi speglar bara verkligheten. Den här spegelteorin är helt ologisk. För det första består inte världens människor av 70-80 procent män. För det andra finns det numera i Sverige kvinnor på positioner inom i stort sett alla sektorer i samhället, av den typ av talespersoner och experter som ofta efterfrågas i nyhetssammanhang.
Ett annat argument är att kvinnor inte vill uttala sig. Så kan det vara. Men det går också att vända på frågan och undra varför så många män vill uttala sig. Varför anser de att de har så mycket väsentligt att säga? Varför bollar de inte över till en kollega som är kvinna oftare? Det är betydligt vanligare att en kvinna hänvisar till en manlig kollega. Dessvärre är det fortfarande så att mäns åsikter tillmäts större vikt – och medierna spelar med. Ett växande problem är det näthat och hot som drabbar kvinnor som har en åsikt i offentligheten.
Den globala rapporten Who makes the news? visar att de ämnen där kvinnor mest förekommer handlar om utseende, relationer och reproduktion. Män finns mest i nyheter om politik, ekonomi, krig och konflikt. Detta könssegregerade mönster sammanfaller med stereotypa uppfattningar om kvinnor och män som bäst lämpade för vissa saker.
Några av dem som intervjuas i Räkna med kvinnor anför att ju närmare deadline, desto troligare att en man får uttala sig. Vad det argumentet visar är att patriarkatet sitter i ryggmärgen. Stress och tidsbrist, som präglar nyhetsarbetet, gynnar rådande makstrukturer, konservativt tänkande och män. Precis som andra patriarkala strukturer är nyhetsjournalistiken byggd för att gynna mäns deltagande i ett demokratiskt samhälle, den gynnar maskulina normer och handlingar.
Som tur är kontras de deprimerande resultaten i den svenska rapporten av texter om goda initiativ och pånyttfött intresse för räkning. Det tyder på att frågan inte är heldöd.