Pappa, du fyller 84 på tisdag. Jag vet att vi i helgen kommer att ha en fin dag tillsammans med bland annat besök på mammas grav på Mors dag. De flesta av våra släktingar är döda – det har varit du och jag i många år nu. Som en hyllning tänkte jag försöka mig på en normkritisk analys av dig. På många sätt har du överraskat mig genom livet och du är motsägelsefull. Å ena sidan är du närmast besatt av Ingvar Kamprad som kommer från samma fattiga smålandsbygd som din familj. Å andra sidan sa du härom sistens att Kamprad borde engagera sig i flyktingmottagandet genom att bygga hus och inreda dem med IKEA-möbler. När någon har så mycket rikedom bör de ta ett större samhällsansvar, sa du. Du dyrkar Zlatan. Ingvar och Zlatan – framgångsrika män. I förstone kan det tolkas som en homosocial beundran – om det inte vore för att du tycks vara övertygad om att världen vore en bättre plats om kvinnor hade makten.
I en stor del av ditt liv har starka kvinnor dominerat och du tycks ha gillat det. Din mamma, en strävsam arbetarkvinna från Älmhult som råddade livet när farfar tog sitt liv. Din chef under många år, min moster, som avancerade från mannekängyrket till att bli en av de första kvinnorna på en vd-post i, dessutom i en maskulint kodad bransch, ett kollektivtrafikföretag. Själv utbildade du dig med kvällsstudier och blev så småningom ekonomiansvarig i företaget. Min mamma pushade på.
När du var 27-28 år träffade du henne, som då var 39. Hon blev snabbt gravid med mig och ni gifte er. Mamma i grått som var brukligt för gravida brudar. Det var ovanligt med en stor ålderskillnad åt det hållet på 1950-talet. Där var ni båda normbrytare. Att kärlek kan se ut på många sätt verkar ha varit självklart för dig. I samma veva som du träffade mamma kom hennes bror, min morbror, ut som homosexuell och han träffade sitt livs man. I 50-talets Göteborg rådde homofientliga stämningar och när morbrors arbetsgivare fick kännedom om ”homofilin” fick han sparken och svartlistades i textilindustrin som var betydande i den här delen av landet då. Morbror och hans man tvingades flytta och mormor hängde på.
Men den skam som omgav hbtq på den tiden bet inte på dig eller mamma. Det verkar som om ni aldrig förstått varför någon skulle ha problem med hbtq. När jag var runt tolv satte ni antologin All världens kärlek, med Sigfrid Siwertz som redaktör, i händerna på mig. På trafikföretaget jobbade också transpersoner. Om jag minns rätt betalade företaget till och med en könskorrigering, innan det gick på offentliga medel.
Omgivningen, exempelvis mina kamrater, reagerade förstås på dessa personer i min omgivning – men på något sätt överförde du och ni andra i familjen normer och värderingar till mig som signalerade att det inte finns ett särskilt sätt att leva, det finns många. Först som ung vuxen fattade jag att det fanns homofobi och normer om hur en ska leva. Min flickpojkstil var oproblematisk inom familjen. Jag, som inte gift mig eller skaffat barn, har aldrig behövt höra frågor eller förväntningar om sådant. Jag är mycket väluppfostrad – men inte särskilt normdisciplinerad. Det har gynnat mig i kontakten med människor, inte minst i mitt yrke som journalist. När jag var ung och grön i yrket och vid ett tillfälle blev fult behandlad gjorde du analysen att det berodde på att cheferna var mansgrisar. Du hade rätt – och det blev ett startskott för mig att ta reda på mer om könsmakt och andra förtryckande maktstrukturer.
När mamma dog för 16 år sedan var jag ängslig att du skulle knäckas. Du sörjde – och tog tag i ditt nya liv. Lagar mat. Byter gardiner. Fixar krukväxter. Fixar en särbo. Vi talas vid ofta, om stor och smått. Tack pappa – och ett stort och kärleksfullt grattis!