När George Floyd misshandlas och dör i USA så blir vi upprörda, med all rätt. Jag tror att vi tänker oss in i hur det skulle varit att själv ligga där med ett knä i nacken och ingen som ingriper eller hjälper.
Vi upprörs för att frågan är så tydligt kopplad till hudfärg. Och kanske även för att människovärde, det varierar och beror på var på samhällsstegen du befinner dig. En svart man som missbrukade droger och kanske var våldsam hade inte en chans. En vit man, stadgad familjefar och med ett bra jobb hade klarat sig.
Domstolen dömer och polismannen kommer att bli satt i fängelse. Folk skanderar på gatan utanför domstolen och det är två saker som åker runt i magen.
Det ena är skanderandet. Folkmobben. Ibland har den rätt och ibland har den fel. Men ett domslut får aldrig vara beroende av vad de som står utanför och ropar har för uppfattning och ett politiskt beslut ska kunna fattas även om det är obekvämt. Utan att hot och hat eller ens det där fåniga raljerandet uppstår.
Det andra är hur enkelt det är att förhålla sig till rasism när det sker i ett annat land. USA är byggt på uppdelning av svart och vit och brun. Slavar som köptes och såldes. Gästarbetare som söker ett sätt att få det lite bättre. Och så de vita. De som helt naturligt har andra privilegier. Men hur ser det ut runt omkring oss här? Hur ser privilegierna ut och är vi alls beredda att diskutera såna frågor? Tycker vi inte att det är lite jobbigt när arbetskamraten börjar prata om #metoo? När det visar sig att den dominerande faktorn när både kvinnor och män misshandlas är att förövaren är en man? När grannen raljerar kring frågan om urbefolkningens rätt? När kvinnor helt plötsligt menar att de måste vara både raskare och smartare på jobbet men ändå får sämre befattningar och sämre lön?
Man ska inte förminska en händelse genom att peka på en annan. Men man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Det är jobbigt med strukturer och kultur. Det kan gömmas mycket där som vi inte ser därför att vi blivit så vana. Jag får jobba mycket med hur jag förhåller mig till mina barn. Jag får även jobba med mina egna förväntningar på mig själv. Och gudarna ska veta att jag inte lyckas jämt.
Men vad vore jag om jag slutade försöka?