Jag har trott att det är en jobbig sak att installera pool i trädgården. Man ska mäta, söka tillstånd, gräva, dra vatten, kakla och sätta dit en reningspump. Det kostar en stor summa pengar och kräver planering. Inget man tar sig an i en global ekonomisk härdsmälta.
Jag hade fel. Enligt statistik från Svenska Badbranschen är det rekordtider för företag som säljer pooler. Flera av dem har dubblat sin försäljning, de väntar sig ännu högre siffror under sommaren. Man tror att det beror på tristess och rastlöshet, att många nu planerar att hemestra.
Det visar hur klasskiktad coronakrisen är. Den avdragsgödda medelklassen gräver pool på impuls medan sjuksköterskor riskerar livet för 17 000 kronor netto, hundratusentals visstidsanställda blir massvarslade och miljoner tvingats till permittering. Sättet vi fördelar pengar på i det här landet är perverst.
Ingen har undgått vittnesmålen från vårdinrättningar och sjukhus. Till en början var det kalabalik, med utebliven skyddsutrustning och bristande smittskyddsrutiner. Nu har normalläget blivit att intensivvårda ett stort antal mycket sjuka människor. Personalens skyddsutrustning är tung, varm och kliar. De har jobbat 12 timmars-pass i tio veckor. Hur länge till ska de orka?
Ändå ligger mardrömmen framför oss, när minst 50 000 uppskjutna operationer och behandlingar ska komma ikapp. Vissa cancersjuka kanske inte hinner få någon kallelse. Det är en perfekt storm för ett vårdsystem som redan höll på att duka under. I 17 av 21 regioner planerar man för nya nedskärningar, för nya uppsägningar. Den slutkörda personalen ska jobba ännu mer.
Än så länge har ingen visat någon verklig tacksamhet mot vårdpersonalen. Ett tag gick människor ut och klappade händer, men de tystnade när det visade sig att ICA inte accepterade applådåskor som betalning. Att jobba inom vården var visst inget kall, inget hjältedåd, inget personlighetsdrag. Bara ett jobb där man behöver bra lön, villkor och kollegor.
Någon gång när den här krisen är över ska våra politiker sätta sig ned och skissa på de stora dragen, den långa vägen framåt efter pandemin. Då behöver de fråga sig en sak. Vill vi planera för ett samhälle med fungerande sjukvård eller ett där vissa människor har råd att bygga en pool för att de har tråkigt? Vi kanske måste välja.