I politiken finns det i huvudsak två sorter. En sort som försöker fixa och förändra och en sort som mest vill prata om vad andra borde förändra, oavsett om man själv är i majoritet eller i opposition. "Gapaträ'" sa vi hemma. Det där vet vi, de flesta av oss, och också att det tar en himla tid, det där förändrandet. Ändå kan jag känna mig orolig emellanåt. När förändringen överröstas av de andra bilderna, av tvivel och ibland rent baktaleri. Har vanligt folk en chans att uppfatta saker rätt och någorlunda opartiskt, och har det nån betydelse?
Det finns några olika sorters väljare också. En liten grupp som man aldrig behöver övertyga, för de har redan bestämt sig. Ett ganska stort gäng som är ganska intresserade, diskuterar politik ganska ofta och sätter sig in i frågorna ganska mycket. Dem har man ett stort utbyte av att prata med. De kommer med genomtänkta åsikter, tillför viktiga saker eller utmanar ens idéer så att man får gå hem och skärpa till sina argument. Men sen har vi de där som misstror vad man än säger, med argumentet att ”det vet man väl hur politiker är”, som inte kan föreställa sig vad som kan finnas bakom nästa hörn, eller helt enkelt inte vill vara med om nån förändring. I grunden vet man att det inte löns att lägga tid på att försöka övertyga dem, men samtidigt är det ofta de som hörs mest och får mest plats, och de mest befängda argumenten måste man ibland ändå möta, bara för att visa för andra att det finns fler åsikter och fler synvinklar. Jag tänker att alla som uttalar sina åsikter ändå bidrar. Den som blir redigt förbenad på ett beslut och bestämmer sig för att nu får det vara nog – nu ska jag engagera mig på riktigt, den tillför mer än den som sitter hemma vid köksbordet och gnölar. Problemet, om det är ett problem, är bara när gnistan som tände elden visade sig vara väldigt liten, egentligen, och när de som är mest högljudda inte är särskilt välinformerade, men ändå ropar högt om allt som är åt fanders.
Vi är på väg mot val igen. Partierna har gjort sina planer, och jag kan inte låta bli att tänka att de frågor man väljer att fronta med bestäms utifrån hur enkla budskap man kan få till. Det måste låta bra. Flera av strategerna har redan fått tänka om för kriget i Ukraina och Nato-frågan har ritat om spelplanen. Jag tror inte att det kommer att göra valrörelsen mindre smutsig. Jag tror att vi kommer att se mer av svartvita budskap, himlande med ögonen och sarkasmer – som en del verkar tycka är effektivt för att skrämma väljare in i rätt fålla. Om jag med alla medel säger att motståndaren är dum i huvudet, så måste det ju betyda att hens förslag också är dåliga, eller hur? Det här bidrar inte till nånting. Det blir inte lättare att rekrytera sansade politiker, bara den sorten som skriker först och frågar sen. Det blir inte lättare att prata om samhällsfrågor vid fikabordet, och kanske få ta del av fler perspektiv, om någon redan från början anser sig ha rätten att tala om för de andra hur det minsann ÄR. Kort sagt – det här svartvita finns ju inte – varför ska vi då låtsas att det är så? Tänk om vi i stället skulle ena oss om att göra tvärtom i år? Det räcker långt att göra två saker: den ena är att fråga Varför då? som svar på alla påståenden. Den andra är, att istället för att bara begrunda själva åsikten, också fråga: och vilken sorts samhälle vill du då ha, och är du säker på att det du påstår är sant?