Knappt har nyårsklockorna avklingat och frasen Gott nytt år bytts till God fortsättning, innan man inser att året börjat precis som det gamla slutade. Pandemihelvetet är kvar, människor dör, sjukvården pressas till sitt yttersta, brister i vårt samhälle blottläggs löpande och våra liv begränsas.
Här behöver en nyårskrönika välja väg. Titta tillbaka och förfasas. Blicka framåt och hoppas. I backspegeln kan vi se hur vårt samhälle gick samman när pandemin slog till. Hur tydligt allt hänger ihop. Att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk, och hur personal inom äldreomsorg, sjukvård, skola, förskola, lokaltrafik och handel klev fram som välfärdshjältar som fick vårt samhälle att fungera, även när prövningarna var stora.
Eller så blickar vi framåt och hoppas att allt snart är över. Att någon form av normalläge infinner sig och att vi sakta men säkert påbörjar resan tillbaka. Till det liv och samhälle vi hade före pandemin. Ja, eller så låter vi helt enkelt skitåret 2020 stå där i ensamt majestät som början på något nytt. Så får det bli.
Vaccinet är här. Att världen mindre än ett år efter pandemin startade fått fram vaccin bådar gott. Fantastiskt och helt avgörande för att bemästra pandemin såklart. Men också som en avgörande global framgång som visar att vi kan om vi bara samarbetar och bestämmer oss. En viktig vetskap när nästa pandemi slår till men också i kampen mot exempelvis antibiotikaresistens och klimatförändringar.
Djur och natur kan återhämta sig. När avgaserna avtar, när digitaliseringen underlättar vårt sätt att leva mer hållbart och lokalt. Då händer något. Luften blir renare i våra storstäder, djuren breder ut sig likt boken ”Barbapappa och Arken” som jag läst så många gånger för mina barn.
Det blir rent av synligt att klimatförändringarna som hotar hela vår existens går att bemästra. Samtidigt påminde EU:s Klimatforskningscenter oss häromdagen att tiden är knapp, 2020 blev det varmaste året hittills. Vi måste agera.
Tillsammans är vi starka. Grannsamverkan, olika medborgarinitiativ, Pite-initiativet LocalHero som statsministern själv fick möjlighet att hylla i somras och som nu finns över hela landet. Alla visar de på styrka när människor går samman. Oftast mer snabbfotade än samhällets olika institutioner och tydliga exempel på varför civilsamhället är så viktigt. Något helt annat, en välkommen motvikt, mot den växande individualism som ofta får symbolisera vår samtid och nutid.
Varför ska han vara så positivt kanske någon av er tänker? Svält, fattigdom och elände följer i pandemins spår. I våras stod 89% av världens elever, 1,5 miljarder barn, utan skolgång på grund av skolstängningar kopplat till Corona visar Unicef i sin skrämmande globala rapport. Samtidigt har Auktoritära ledare tagit pandemin som ursäkt för att begränsa utrymmet för civil samhället, begränsa mänskliga rättigheter och stärka sin makt.
Visst, det finns alltid två sidor av ett mynt. Trots, eller kanske på grund av det, låt oss inte glömma att år 2020 faktiskt var så mycket mer än bara ett skitår. Den vetskapen tar åtminstone jag med mig i mitt fortsatta arbete. God fortsättning.