Det rasar ett krig i Europa, det nya normala som nyss var torsdagspressträffar med Folkhälsomyndigheten har bytts ut mot torsdagspressträffar med försvaret. Tävlingen om tuffaste tag mot gängkriminella har övergått till vem som vill bygga ut försvaret mest och fortast även om försvarsledningen är tydlig med att några tidsplaner i dagsläget inte är aktuella eftersom allt inte handlar om resurser. Ändå kräver oppositionen datum som att det vore det viktigaste just nu. Förre försvarsministern i alliansregeringen, Odenberg, orkar i alla fall med ärligheten genom att påminna om att han avgick som konsekvens av att den då borgerliga regeringens besparing på försvaret och att försvarsförmåga är något som byggs upp över tid. Men jag vet, eftersom jag själv varit oppositionspolitiker, att just den där ”för lite och för sent”-kritiken förändrar väldigt lite i praktiken. Med facit i hand vet vi alla vad vi skulle ha gjort annorlunda om vi vetat det vi vet nu.
Drar mig till minnes mina egna funderingar efter besöket i Auschwitz. Den flera meter långa montern fylld av människohår, ytterligare en annan med små små barnskor, klösmärkena på väggarna inne i gaskammaren fick mig att må fysiskt illa. Människans förmåga till kreativitet använd på de mest grymma och utstuderade sätt. Ändå var det inte det som skrämde mig mest, det var frågan om hur så många kunde tiga och låta allt fortgå? Vart går gränserna för vad vi kan låta passera utan att agera?
Vad är vi beredda att offra för fred och demokrati, om sanktionerna inte lyckas när vi står inför att fatta beslut som kan riskera ett tredje världskrig. Dessa frågor ställs vi nu inför, igen. En dag ska historieböckerna skriva om de beslut vi fattade, eller inte fattade. Jag misstänker att historien kommer ifrågasätta flatheten mot Putins beslut 2014 att ”skydda de ryska medborgarnas intressen” och annekteringen av Krim, som inte helt orimligt kan jämföras med eftergiftspolitiken 1938. Hade vi då gjort det vi gör nu, kanske vi sluppit det vi står inför och måste fatta beslut kring. Vi har inget facit, inte på OM vi hade gjort annorlunda, och inte heller på det vi måste gör nu, men vi måste fatta beslut ändå.
Mitt i allt tal om att bygga försvar, ökade spänningar och konflikter tror jag det är särskilt viktigt att inte tappa bort riktningen. Visionen som just nu känns väldigt främmande är ju ändå fred, frihet och demokrati – det är visionen – lyktan i mörkret. Därför är det särskilt viktigt att den sovande fredsrörelsen kommer på fötter, de höga rösterna och kapplöpningen om som vill rusta mest måste också mötas av rösterna om att inte förlora tron på diplomati, möten, samtal även om det inte står högst upp dagordningen för stunden så är våra förutsättningar att någon gång i framtiden nå fred avhängigt av vår förmåga att tala med varandra, göra överenskommelser och stå fast vid dem det som kan bygga det vi alla långsiktigt hoppas på. Att ta ansvar är inte bara att kräva mer och fortare, det är det enträgna, många gånger tysta och slitsamma som ger de faktiskt resultaten. Ett steg i taget, för att vidmakthålla de värden som nu hotas av totalitära krafter som idealiserar konservativa mansideal, och hyllar idén om den starke ledaren. Det är uppenbart lätt att just nu falla hän åt att vilja hitta hjältar, men det världen behöver är inte stoiska män som räddar världen från skurkar.
Det är stora massor av människor som vill ha demokrati, frihet och fred.