Den svenska borgerligheten har nu begåvats med vad som bäst kan liknas vid en svensk Tepartyrörelse, alltså en samling gnälliga konfrontationsinriktade högeridealister som vill leka den brända jordens politik.
Deras fokus är decemberöverenskommelsen och det som förenar DÖ-kritikerna är dels en rätt förståelig kritik av den sittande regeringens vänsterpolitik, dels noll koll på alternativen.
Några av dessa svenska tepartyfigurer ställer sig dock upp och förkunnar tydligt att deras alternativ är att Alliansen, eller kanske bara moderaterna, inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna. Men oftast kokar det hela ner till suddiga idéer om att kräva misstroendevotum mot Löven, genomföra ett extra val, eller bilda en Alliansregering med rullande majoriteter.
De undviker nogsamt att analysera vad som skulle hända om en Alliansregering bildades. Nämligen att den skulle, på grund av Sverigedemokraternas taktik, få regera med en rödgrön budget. De tar heller inte upp dilemmat efter ett extra val. Nämligen att vi då åter skulle så där med ett par alternativa minoritetsregeringar oförmögna att regera med fast och stadig hand.
Rätt typiskt för denna teapartyattityd är vad Carl Rudebeck skriver i Sydsvenskan häromdagen:
”När DÖ en gång för alla är död kan Sverige åter få en fungerande opposition som ser det som sin uppgift att göra livet besvärligt för regeringen.”
Alltså, oppositionens uppgift är att göra livet surt för regeringen. Inte att åstadkomma politiska resultat som är bra för folket, landet och framtiden.
Inte en tanke på vad det innebär för vår välfärdsutveckling när landet saknar fasta och tydliga spelregler för näringslivet, för samhällsutvecklingen. Inte en tanke på vad ett sådant moras leder fram till för folkliga föreställningar om demokratins livskraft.
Signifikant för denna teapartyrörelse är således att de oftast inte har något annat alternativ än att hacka på den sittande regeringen. Och göra vad som går för att hälla grus i maskineriet. Någonstans i framtiden föreställer de sig kanske att detta ska leda till att en ny regering stiger upp ur askan, på grundval av en riksdagsmajoritet, och sedan för Sverige ut ur det kryptobolsjevikiska träsk som sossar, gröna khmerer och avmastade Sjöstedtkommunister fört oss ner i.
I den meningen liknar den svenska teapartyrörelsen faktisk mer tokvänstern än vad en vanlig socialdemokrat någonsin gjort. Alltså en sån snustorr gråsosse som ser till resultatet, en sån som inte känner dragningskraft till de bländande ideologiska fyrverkerierna som ett protestmöte eller en Jag Anklagar-artikel i tidningen kan åstadkomma.
Det finns nämligen en intressant skiljelinje i svensk politik som går mellan de viftande flaggornas anhang, där teapartyborgare och vänsternissar kör med samma taktik, och de mer surmulna resultatpolitiker som brukar betecknas som ”betongpartierna”. Till de senare hör socialdemokrater och moderater. Kanske inte deras aktivistiska medlemmar så mycket som deras ansvarstagande partiledningar. De som inte bara svarar mot väljarna eller mest gaphalsiga aktivisterna, utan också mot starka samhällsintressen i form av näringsliv och fackföreningsrörelse.
Kanske för denna utveckling oss fram till en punkt där DÖ-projektet inte havererar men utvecklas till ett mer långsiktigt samarbete mellan de politiker som vill åstadkomma konkreta resultat, medan de som underhållning mellan de stora viktiga besluten får gyttjebrottas med interna kritiker, vare sig de är teapartyhuliganer eller vänsteroppositionella Ner Med Allt-aktivister.
Så kanske leder detta fram till att vi till slut får en blocköverskridande överenskommelse, ett BÖ, mellan realistiska sakliga och tillväxtinriktade resultatpolitiker.