Hade inte Sverige befunnit sig mitt i en allvarlig kris på grund av gängvåldet så hade regeringens pressträff i tisdags kunnat vara ett avsnitt från humorgänget Grotesco. Vid podiet stod justitieminister Gunnar Strömmer, Katja Nyberg (SD), talesperson i polisfrågor, Camilla Brodin (KD), gruppledare och Martin Melin (L), ersättare i justitieutskottet. Liberalerna har Juno Blom som ordinarie ledamot i utskottet men valde ändå att låta suppleanten Melin framträda. Med tanke på det svåra läget hade partiledare Johan Pehrson varit ett rimligare val.
Miljardsatsning mot brotten är mycket pengar försäkrade Melin. Regeringen sätter ner foten ordentligt och markerar: Det är inte ok att vara kriminell. Den meningen blev snabbt ett meme på nätet redan samma eftermiddag. Hånskratten spred sig i flödena. Melin fortsatte tappert med att blanda ihop kvinnorna på pressträffen. Tjej som tjej tänkte han. Han gav ordet till Katja Nyberg men menade och tittade på Camilla Brodin som lyckades hålla masken. Melin gjorde sedan ett etikettsbrott i dessa sammanhang när han fyllde i justitieministerns ord. Argumentera emot sig själv hann han också med: Kameraövervakning kanske inte är jättebra ändå även fast vi precis föreslagit det. För att slutligen komma med ett par tre exempel på klassisk anekdotisk bevisföring. Snälla sluta prata, skämskudden måste fram. Gunnar Strömmer såg ut som sitt vanliga lugna jag, men inombords gick nog topplocket.
Riksdagsledamot är det finaste förtroendeuppdrag som går att få i Sverige. Man är folkvald och är med och stiftar lagar. Sitta i regeringen är också tungt, men ministrar är inte alltid riksdagsledamöter. Vill statsministern utse någon utanför kammaren så är det möjligt. I riksdagen finns ledamöter med olika bakgrund, erfarenheter, yrken, ålder och hemvist. Det är vackert att ett fosterbarn som Stefan Löfven blev både riksdagsledamot och statsminister. Det kan vi tacka välfärden för. Den livsresan är omöjlig i många andra länder.
Med det sagt är uppdraget inget man genomför med vänsterhanden. Skriva motioner, läsa enorma mängder handlingar, träffa väljare, sitta i möten, tala i riksdagen, debattera, förhandla och opinionsbilda. Fullt upp på schemat. Folk förväntar sig att riksdagsledamöterna gör sitt bästa.
Men det är klart att alla är nybörjare från start. Just därför är det extra smärtsamt att se Liberalerna knuffa ut Martin Melin i isvaken om och om igen. Först fick han bli utrikespolitisk talesperson. Oerhört komplexa frågor där varje uttalande måste vägas på guldvåg för att inte sabba Sveriges internationella relationer. Inte så lämpligt för en som precis fått nycklar till riksdagshuset. I andra partier är en sådan roll något man blir tilldelad efter en mycket lång och trogen tjänst. Som talesperson eller medverkande på nationella pressträffar måste man kunna den politiska spelplanen på sina fem fingrar.
Martin Melin har säkert värdefulla erfarenheter som polis. Där kan han förmodligen bidra i interna kriminalpolitiska diskussioner i Liberalerna. Men att tvinga på honom en alldeles för stor kostym efter så kort tid är inte jusste mot någon. Vinsten i Robinson 1997 gör honom visserligen mer känd än de flesta politiker. Men väljarna förtjänar bättre. Kändiskortet i politiken är som att kissa på sig. Varmt och gott först, men jäkligt obehagligt efter en stund.