Enligt läckta uppgifter till Financial Times lutar EU-kommissionen åt att under en övergångsperiod lista både kärnkraft och naturgas som hållbara energislag. Naturgasen ska betraktas som hållbar i tio års tid, medan kärnkraften får dubbelt så lång tid på sig.
Det är besked som kommer att väcka starka känslor och reaktioner. Det är förståeligt – att i ett läge där förbränningen av fossila bränslen är den främsta orsaken till de pågående klimatförändringarna klassa just ett fossilt bränsle som hållbart är faktiskt ingenting annat än absurt.
En gris är trots allt fortfarande en gris – även om man råkar lyckas med att sminka den grön i ansiktet.
Även i kärnkraftens fall är reaktionerna förståeliga. Kärnkraften må framstå som ett lockande alternativ i nuläget med tanke på dess relativt låga koldioxidutsläpp – men även bortsett från de stora risker som all kärnkraftsverksamhet för med sig har den problem med slutförvaringen av kärnavfallet.
Det är en fråga som man säkert kan hitta nya och bättre lösningar på – men som man på grund av tidshorisonten och risknivån kanske aldrig någonsin kommer att hitta en helt säker modell för.
Den kritik som redan riktas emot det här beslutet är rimlig – det var trots allt inte särskilt länge sedan som EU slog sig för bröstet och lanserade EU:s gröna giv med målsättningen att bli den första klimatneutrala regionen i världen.
Men för att förstå att det trots allt har blivit så här, måste man förstå att det är ett beslut som inte enbart grundar sig i visioner, utan i vissa realiteter som EU-kommissionen har haft förtvivlat svårt att komma runt.
En del av dem är politiska. Det nya EU utan Storbritannien som medlem domineras och kommer i överskådlig framtid att domineras av de ledande länderna Frankrike och Tyskland. Där har Frankrike varit en stark och engagerad röst för kärnkraften, som de betraktar som landets enda möjliga väg genom den gröna omställningen.
Tyskland har valt en annan väg, och valde i spåren av kärnkraftsverksolyckan i Fukushima att avveckla sin kärnkraft fullständigt; så sent som på nyårsafton år 2021 stängdes ytterligare tre reaktorer. Det har i gengäld gjort landet beroende av naturgas för sin energiförsörjning – ett val som har fört med sig ökade koldioxidutsläpp.
Dessa politiska realiteter grundar sig i sin tur på en ekonomisk och teknologisk realitet – vi har under vintern sett historiskt höga elpriser över hela kontinenten, och vad som än händer i framtiden kommer efterfrågan på energi inte att bli mindre.
Vi behöver elektricitet för att tända våra lampor, för att driva våra tåg och för att hålla våra industrier igång – hela vårt samhälle är beroende av säker tillgång på billig elektricitet, och även om man kan arbeta för en nedtrappning av det beroendet skulle ett plötsligt avbrott av den tillgången vara en politisk och ekonomisk omöjlighet.
I energi- och klimatfrågan sitter Europas politiker helt enkelt i en rävsax som är omöjlig att komma ur, och gör sitt bästa för att lirka sig bort så smärtfritt som möjligt.
Detsamma gäller för våra politiska företrädare här hemma. Regeringens vision är att Sverige ska vara klimatneutralt år 2045 – men på vägen dit kommer det att finnas en hel del bittra piller som vi alla är tvungna att svälja.
Då är det allra viktigaste att våra politiker är beredda att tala klarspråk, och berätta hur svåra de avvägningar som görs faktiskt är. Det håller nämligen inte att måla grisen grön, och säga att den inte är en gris.